En samtalspunkt har den passande titeln "När himlen är nära…" vilket är en direkt anspelning på 2006 års konferens "Låt himlen vänta…". Den gången handlade det om ungdomar med självmordstankar.
Att en ung människa inte vill leva väcker bestörtning och indignation. Det strider mot naturens ordning. Men hur reagerar vi när Alice, 77 år, säger att det bästa vore att få dö?
Om det är svårt att tala med 17-åringen om döden är det kanske ännu svårare att möta 77-åringens självmordstankar. Vilka är tröstens ord? Att rullatorn kan skrotas, livet är rikt, barnen kommer på söndag och döda vänner återuppstår?
Ändå utkämpar den unga och gamla samma kamp, fast spegelvänt. Den unga människan som skall in i vuxenlivet pendlar mellan beroende och frihet. Den åldrande människan däremot skall bort från vuxenlivet. Hennes uppgift består i acceptera beroendet och konstatera att friheten bara var ett lån.
Hur svårt det än är måste någon i omgivningen möta den åldrande människan i hennes ångest.
Därför har Sensus med stöd av SPES (Riksförbundet för Suicidprevention och Efterlevandes Stöd) utarbetat en studiehandledning för samtal med långtidssjuka och äldre.
"När himlen är nära..." som skriften heter vänder sig till närstående, vårdare och efterlevande. Den ger råd om hur man för självmordet på tal. Och den öppnar ögonen för alla de tecken och budskap som den suicidala människan faktiskt lämnar ifrån sig.
Ett självmordsmeddelande kan vara allt från en nästan omärklig antydan till resolut handling:
Jag kommer att dö före dig.
När du kommer tillbaka är jag inte här längre.
Jag kommer att ta livet av mig
När jag ligger ensam på morgnarna känns som att det enda riktiga vore att göra slut på alltihop.
Besöka flera läkare för att få recept.
Skriva ett avskedsbrev och låta det ligga framme.
Göra i ordning testamente och börja ge bort saker.
Begära utskrivning eller permission från en psykiatrisk klinik på grund av plötslig förbättring.
