Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Imad Mahmoud går nu sitt andra år på Oxievångsskolan och även om det ibland kan vara skönt att bara ta det soft uppskattar han att skolan kräver mycket av honom.

Stängningen av högstadiet förändrade allt

När Rosengårdsskolan, efter år av svarta rubriker, tvingades stänga högstadiet vände trenden. För skolan och för de elever som nu varje år får högstadieplatser på olika skolor runtom i hela Malmö.

– Allt har förändrats, säger Imad Mahmoud.
Han reser sig ur stolen när vi kommer in till rektorns kontor.
– Imad, säger han och räcker fram handen.
Pikétröjan lyser somrigt rosa och shortsen är snyggt uppvikta. Frisyren är oklanderlig och det finns ett lugnt glitter i ögonen. Imad går i åttonde klass. Han är helt klart fortfarande en ung kille, men har något vuxet över sig.
För lite drygt ett år sedan hörde han till en mycket nervös liten grupp som stegade in på Oxievångsskolan. Sex elever från Rosengård som skiljts från sina tidigare kamrater från mellanstadiet för att börja högstadiet i ett helt nytt område. 
– Alla var väldigt nervösa, berättar biträdande rektor Engin Ilyaz om den där första skoldagen 2015.
Imad nickar instämmande. Eleverna hade inte bara kommit till en helt ny skola i ett helt nytt område. De hade också delats upp på olika klasser.
– För att underlätta integrering vill vi inte att det ska skapas några "Rosengårdsklasser" på skolan, säger Engin.

 

Uppgiven stämning före stängningen

Rosengårdsskolan i den omskrivna stadsdelen Rosengård blev rikskänd när Skolinspektionen 2011 släppte en tillsynsrapport som visade att bara 13,4 procent av högstadieeleverna klarade målen i alla ämnen. 72 procent hade så dåliga betyg att de inte var behöriga att söka till gymnasiet.
Ledningen byttes ut och en rad insatser sattes in, men två år senare saknade enligt Skånska Dagbladet fortfarande runt 70 procent av eleverna behörighet till gymnasiet och runt 85 procent saknade fullständiga betyg. Drygt tio procent hade inga betyg alls. 

–Geisten har försvunnit, luften gått ur. Det känns verkligen uppgivet, som om ledningen och den allmänna opinionen redan bestämt sig för att vi är Sveriges sämsta grundskola, sa läraren Lars Ellborg till Sydsvenskan i mars 2013.
Då hade 28 anställda sagt upp sig under loppet av tre terminer och fem var sjukskrivna.
Strax därefter togs beslutet att lägga ned skolans högstadium. Sjuor, åttor och nior placerades ut. Kvar var förskoleklasserna, låg- och mellanstadiet.

– Utplaceringarna gjordes genom en direkt uppgörelse med varje enskild mottagande skola. Vi ville inte att eleverna bara skulle placeras i närmsta skola, utan att det skulle ske över hela kommunen, berättar Anders Rubin (S) skolkommunalråd i Malmö.

De flesta tog emot en eller två, några tog emot hela grupper, somliga med viss frustration över att behöva ta emot elever med så helt skilda förutsättningar jämfört med de elever som redan gick där.
Två år senare, när de elever som gick i årskurs sju i Rosengårdsskolan 2013 hade gått ur årskurs nio i sina nya skolor, gjordes en uppföljning. Då kunde man konstatera att andelen elever med gymnasiebehörighet hade fördubblats till 50 procent och att andelen elever som fått godkänt i alla ämnen hade ökat till 34 procent.

– Fortfarande lågt, men ett steg i rätt riktning, konstaterade Anders Rubin.

 

Utplaceringarna fortsätter

Och Rosengårdsskolan har fortsatt att placera ut sina elever. 
Rektorn, Annelie van Lunteren, beskriver hur man arbetar aktivt för att hitta bra skolor.

– Man kan tänka att det bästa vore att skicka alla till Limhamn, eller någon annan skola i ett välbärgat område, men det stämmer inte för alla. 
Hon säger att det inte är säkert att det funkar så bra att hamna bland vänner med en helt annan ekonomisk verklighet, med dyra kläder och andra vanor.
Det är också ett aktivt arbete att matcha skolor och enskilda elever. Så fort Annelie van Lunteren fått klart vilka lediga platser man har att tillgå på olika skolor sätter hon sig ner med mentorerna och specialpedagogerna och väger olika faktorer mot varandra.

– Det är viktigt att skolorna kan möta eleverna utifrån deras behov. Det kan handla om specialinriktningar men också om syskon och om att vi tror att vissa elever kanske mår bäst av att inte fortsätta tillsammans. 
I april får eleverna ett brev med besked vart det ska.

– De har fortfarande ett fritt skolval, men den skola de får en placering på, där är de garanterade en plats. De flesta tar den.

 

Nervös början

Imad säger att han och klasskamraterna i sjätte klass hade fått skriva ned namnet på en skola de gärna ville komma till och ett par kompisar de gärna ville ha med sig.

– Alla var lovade att få med sig åtminstone en kompis. Det fick vi. Men jag vet inte någon som fick den skola de valt. Jag visste inget om Oxie. Så fort jag fått brevet kollade jag på google hur skolan såg ut och hur den lärde ut.
Han berättar att han föreställde sig hur svårt det skulle bli. Att inte längre bo några meter från skolan, att inte kunna kliva upp en halvtimme innan det ringde in. Att tvingas passa en buss och åka trettio minuter bort från allt han kände och var bekant med.
Och alla dessa nya människor, som han inte alls kände sedan tidigare. 
Imad beskriver den första dagen, hur han verkligen ville ha med sig någon han kände sig trygg med, någon han kunde prata med. Men skolan hade bestämt att de skulle delas upp.

– Det var jobbigt. I tre dagar. Sedan kände man alla, säger Imad och det går att skönja ett leende i det annars allvarsamma ansiktet.
– I dag har jag två av mina bästa vänner här i Oxie och jag har aldrig känt mig utanför.

 

Medvetet strategiskt arbete

Det låter enkelt, men biträdande rektor Engin Ilyaz poängterar att det ligger ett medvetet strategiskt och hårt arbete bakom framgången. Dels med att förbereda och hjälpa eleverna som kommer utifrån, men också för att skapa en öppen och trygg atmosfär att landa i.

– Det är en känslig period, högstadiet. Kunskap och meritvärden är viktigt, men trygghet är en biologiskt grundförutsättning för att man ska kunna göra bra ifrån sig. Jobbar man med det så kommer meritvärdena.
Med enkla regler – så som mobilfria lektioner, fasta platser i klassrummen och att lärarna vid varje lektion tar emot eleverna i dörren – skapar man tydliga ramar, som förenklar för alla. Med det som Engin kallar för "tuff kärlek" ser man till att reglerna följs. Direkta konsekvenser följs av samtal för att ta reda på varför det blev fel.

– Det finns alltid en anledning till att det blev som det blev och det är de vuxnas ansvar att ta reda på detta. Konsekvenser utan att efteråt jobba med ungdomarna är nästan barnmisshandel, säger Engin.
Imad fick smaka på "tuff kärlek" ganska snart efter att han börjat.

– Vi hade lite allvarssamtal i början, säger Engin och tittar på Imad, som förklarar.

– På Rosengårdsskolan hade jag och många andra ett sätt där vi skojade med alla. Utan att riktigt tänka efter hur det kändes för andra. Det funkade inte här.
Han berättar att Engin och de andra reagerade direkt.

– Det var bra. Och min pappa gillar det, säger Imad, som under sin tid på Oxievångsskolan inte bara fått nya vänner på nya platser utan även höjt sina meritvärden.

 

"Man hörde hur eleverna skrek"

Även för det som var kvar av Rosengårdsskolan, förskoleklasser, låg- och mellanstadier, blev förändringen ett stort steg i rätt riktning. 
Imad kan dra sig till minnes hur det var när högstadiet fortfarande huserade i skolan.

– I en klass med 30 elever kunde 15 vara ute och springa i korridorerna under lektionen. De störde alla och läraren kunde inget göra. Och gick man bara in i högstadiet hörde man hur eleverna skrek...

När vi går runt med Rosengårdsskolans rektor Annelie van Lunteren i de tidigare högstadielokalerna är det helt lugnt. En och annan elev kommer gående eller springande i de nyss renoverade lokalerna, tjingsar på Anneli kanske pratar några ord och går vidare.

– Det smäller här också, vi har konflikter här som på många andra skolor, men vi befinner oss i en uppåtgående spiral. Resultaten går framåt och incidenterna blir färre. Det leder till att vi får behålla personal. De säger inte upp sig och jag har sökande till alla tjänster jag utlyser.
I våras kom även kvittot från Skolinspektionen. Efter att ha granskat flera Malmöskolors arbete med extra anpassningar för elever som riskerar att inte nå kunskapskraven, gav man Rosengårdsskolan godkänt.
Annelie van Lunteren prisar Malmö stads arbete med skolorna, centraliseringen av organisationen och reformer för att hjälpa de mest utsatta. Men hon påpekar att det inte bara handlar om mer resurser.

– Det är bra att vi har stängt högstadiet och fått renoverat lokalerna, absolut. Men utan den engagerade personal jag har hade det aldrig gått. Det är ändå i klassrummet allting sker.

 

Saknar ibland de gamla vännerna

Imad saknar ibland sin gamla skola, där han kände alla sedan de var små och visste vilka alla var.
– Förr, då var vi ett helt gäng som hängde ihop, i skolan och efter skolan. Nu är alla utspridda. Alla får nya vänner...
Han drar med handen över luggen och säger att det ändå är bra, med uppblandning. Trots att han älskar Rosengård och tycker att stadsdelen får oförtjänt mycket dålig publicitet, skulle han inte ha velat gå på någon av de högstadieskolor som finns kvar i stadsdelen.
– Nej, jag vill helst inte gå där ... det blir bara problem.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.