Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sommarkollot en spegling av samhället

Från välgörenhet till självförverkligande upplevelser. – Kollot har förändrats från ett kollektivistiskt till ett individualistiskt fostringsprojekt, säger beteendevetaren Ann-Charlotte Münger.

Hejsan morsan, hejsan stabben! Så inleds Cornelis Vreeswijks klassiker Brev från kolonien, betraktelsen från en barack fylld med gangstergrabbar. Låten har tillsammans med P.C. Jersilds Barnens ö förevigat barnkollot, ett sommarlovsfenomen som växte sig enormt under det svenska 1900-talet.

Barnkolonier började som välgörenhetsprojekt under 1800-talet. Då var det tuberkulossjuka arbetarbarn som skickades ut på landet för att komma undan storstadens fördärv. I en tid innan semesterlagar men med sommarlov lämnades barnen själva på stadens gator. Landsortsvistelser ansågs hälsofrämjande. Dessutom hade en ny syn på barnet fått genomslag.

Läs också: Barnkolonin – sommarlovsidyll i förfall

Ann-Charlotte Münger är beteendevetare och har skrivit två böcker om Sveriges barnkolonier.

– Idén om det oskyldiga barnet slog igenom. Alla barn hade rätt till den goda barndomen; en barndom utan arbete, fylld av skola och lek. Man började rikta uppmärksamhet mot arbetarklassbarnet. Barnen fick inte tillräckligt med mat, de drack kaffe i stället för mjölk. De befann sig i kris, såväl fysiskt som psykiskt och moraliskt. Deras fritid skulle institutionaliseras, och friluftsliv och sommarkollo blev en del av det projektet.

Så småningom vände sig arbetarrörelsen mot välgörenheten och började själva starta barnkolonier. Under trettio- och fyrtiotalet byggdes kolonier av bland andra fackföreningarna på Götaverken och Gamlestadens fabriker.

Ungefär samtidigt blev statens engagemang större. I folkhemmet skulle inget barn lämnas ensam hemma och kollovistelse sågs som en social rättighet. Först som en kompensatorisk åtgärd för fattiga barn. Senare, på sextiotalet, växte en föreställning fram om att kollovistelse inte bara gynnade barnen – den kunde vara bra för hela samhället.

– Man blandade grupper i större utsträckning. Alla skulle på kollo. Därigenom ville man skapa en gemenskap som skulle sippra ut i samhället och verka gott för integrationen. Helt ny personal kom in, studenter och radikala som ville att barnens röst skulle få höras i det kollektivistiska, säger Ann-Charlotte Münger.

Under nittiotalet lades många kolonier ner, och i dag bedrivs verksamheten i högre utsträckning av privata aktörer. Förra veckan rapporterade GP om Sommarlycka, ett ideellt initiativ som arrangerar båtturer för barnfamiljer med skral ekonomi. Det är också allt vanligare att det är aktiviteten på kollot som står i centrum. Sedan 2003 arrangeras exempelvis Popkollo, ett musikläger för tjejer med syfte att öka jämställdheten i musikbranschen.

Ann-Charlotte Münger säger att kolloverksamheten speglar samhällsutvecklingen i stort.

– Nu är de ofta specialinriktade mot exempelvis segling och ridning, vilket medför att avgifterna är höga. I dag är väl syftet mer att kunna ge någon typ av upplevelse.

Har kollots uppfostrande funktion tonats ner?

– Nej, den har funnits hela tiden men bytt ideologi. Kollot har gått från ett kollektivistiskt till ett individualistiskt fostringsprojekt.

Ann-Charlotte Münger menar också att välgörenheten är på återgång.

– Välgörenheten har slutat betraktas som ful. I Stockholm blir de som inte har råd att åka på stadens kolonier finansierade av välgörenhetsorgan, säger hon.

Kollot är i dag inte en lika självklar del av det kollektiva medvetandet som det var när Cornelis författade sin slagdänga 1965, men barns rätt till ett meningsfullt sommarlov är fortfarande ett hett ämne. Vänsterpartiet har föreslagit ett extra tillskott till ekonomiskt utsatta barn och Moderaterna vill att sommarlovet ska förkortas.

– Sommarlovet är problematiskt för många och det är få som förverkligar bilden av det goda sommarlovet. Jag vet inte om kollot är den bästa lösningen, men det är ju en lösning för vissa barn, säger Ann-Charlotte Münger.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.