- Det som är gjort kan inte göras ogjort. Är de en gång etablerade i havsmiljön är det oerhört svårt att ta bort dem, säger Inger Näslund, havs- och fiskexpert på Världsnaturfonden (WWF).
Till svenska vatten är det till exempel kammaneten från Amerika och den svartmunnade smörbulten från Svarta havet och Kaspiska havet som kommit via fartyg och sedan etablerat sig. De är anpassningsbara, glupska och snabbväxande, som riskerar att tränga undan de arter som finns här sedan tidigare.
Välkänd fara
Faran med att flytta stora vattenmängder från den ena sidan av jordklotet till den andra har varit känd länge. 2009 skrev Sverige under konventionen, men det krävdes att minst 30 stater med handelsflottor som motsvarar minst 35 procent av världshandelsflottan skulle göra det innan den kunde börja gälla. Och det är där vi är nu.
- Det är ett positivt beslut. Med det som sker i vår globala miljö i dag, med uppvärmningen, så har vi ingen aning om vad som kan förflytta sig i framtiden, så därför är det här väldigt viktigt, säger Inger Näslund.
På sikt innebär konventionen att alla fartyg som går i internationell trafik måste ha reningsutrustning ombord, så att barlastvattnet kan renas från organismer innan det släpps ut. Men detta krav införs successivt under en sjuårsperiod. De fartyg som ännu inte har reningsutrustning får under den perioden i stället byta ut sitt barlastvatten när de befinner sig på djupt vatten långt ute till havs.
Naturlig barriär
Att släppa ut havsvatten vid kusten medför inte samma risk för spridning av arter, eftersom de arter som är anpassade till det salta havsvattnet inte trivs i det sötare vatten som finns vid kusterna.
- Saltvatten är en naturlig barriär för att förhindra att arter sprids mellan kontinenter och områden, säger Henrik Ramstedt, miljöspecialist på Transportstyrelsen.
I Sverige är det Transportstyrelsens fartygsinspektörer som nu ska kontrollera att de fartyg som kommer hit följer de nya reglerna.
- Det är hög tid att regelverket träder i kraft. Sverige har varit redo länge, säger Henrik Ramstedt.
Fakta: Barlastvattenkonventionen
Konventionen gäller från och med den 8 september.
Den antogs först av FN:s internationella sjöfartsorganisation (IMO) 2004. Men för att den skulle börja gälla krävdes att minst 30 stater, vilkas handelsflottor motsvarar minst 35 procent av världshandelsflottans bruttodräktighet, blivit parter till konventionen.
När ett fartyg är utan last behöver det fyllas med barlastvatten för att behålla stabiliteten. Detta har inneburit att fartygen flyttat stora mängder vatten över jordklotet. En studie 2006 visade att det då årligen släpptes ut 46 miljoner ton barlastvatten i svenska hamnar.
Levande organismer som fllyttats med barlastvattnet har kunnat etablera sig på nya ställen. En del av dessa har varit invasiva arter, som trängt undan tidigare etablerade arter.
Exempel i svenska vatten är kinesisk ullhandskrabba, kammanet, penselkrabba och svartmunnad smörbult.
Källor: SOU 2008:1 och Världsnaturfonden WWF