De fyra vännernas plan på en cykelsemester söderut, ner till Frankrike, vändes upp och ner av den pågående pandemin. Eller rättare sagt: den vändes norrut – mot toppen av berget Kebnekaise.
– Nu när man inte längre kunde resa utomlands så tänkte vi att det får bli inom Sverige i stället. Ett spontant beslut, helt enkelt, säger Magnus Skogsmo, som tillsammans med sina tre vänner då började cykla mot landets högsta berg.
Resan började i Mölndal och utrustningen var likt resan i sig inte något de fyra planerat allt för väl.
– Alla köpte varsin begagnad cykel. Inte de bästa kanske, en var en enväxlad stadscykel med bockstyre och min egen en skrothög från 96, säger Magnus Skogsmo och skrattar till när han berättar om kritiken de fick när de efter några dagar behövde besöka en cykelverkstad.
– Där sa de att vi inte kunde ha varit sämre förberedda på en resa som denna, säger han och konstaterar:
– Men det gick bra ändå! Mest för att vi egentligen inte visste bättre, tror jag.
Flera fina möten under resan
Han berättar att dagarna oftast slutade med att de slog upp ett tält för natten. Ibland på en campingplats, ibland i naturen.
– En natt så sov vi en kompis lägenhet. Men det blev oftast tält. Precis innan vi kom fram till Sundsvall slog vi upp tälten längst upp på en skidbacke. Vi träffade också ett jättefint par när vi hade stannat för en fika. De erbjöd oss att sova en natt hos dem, vilket vi gjorde.
Erbjudandet om en sovplats var inte det enda minnesvärda mötet under den långa cykelturen. En bit utanför Hudiksvall fick de hjälpa till att valla kossor och när en cykel gick sönder så träffade de en triathlon-utövare som hjälpte dem.
– Vi tog cykeln hem till honom och där fick vi hjälp med att meka. Det var däcket som hade gått sönder och av en slump hittade vi ett som passade i en skrotcontainer.
Vandrade sista biten
Cyklarna tog dem så långt som till byn Nikkaluokta, några mil från Kebnekaises fjällstation. Därifrån vandrade de den sista biten för att sen bestiga berget.
– Bestigningen av berget var tyngre än vad vi trodde, berättar Magnus Skogsmo.
– Man kände sig helt slut i benen med tanke på att vi bara hade tagit en vilodag under hela resan. Så vandringen upp till toppen var kämpig, men det var en alldeles obeskrivlig känsla att kunna sätta i flaggan i den högsta snödrivan, säger han och fortsätter:
– Det kändes helt fantastiskt att ha tagit sig till Kebnekaise med bara sina ben och en cykel.
Som att cykla till mataffären, fast flera gånger
Kompisgänget valde, efter att ha tagit sig tillbaka till den närliggande byn, att ta tåget hem. Resan tog sammanlagt lite över 20 dagar och trots att de beskriver den som väldigt fysiskt utmanande så är den inget någon av dem ångrar.
– Vi har redan börjat prata om att göra det igen, säger Magnus Skogsmo.
Har ni några tips till dem som går i tankarna att göra något liknande?
– Mat. Man verkligen skördar mat. Jag åt själv nästan det dubbla av vad jag brukar äta en vanlig dag hemma. Så föda är inget man vill snåla med, säger han och fortsätter:
– Tänk inte på hur långt det är, utan dela upp det i etapper. Det är egentligen inte jobbigare än att cykla ner till mataffären, fast du gör det flera gånger.
Han avslutar:
– Och spännremmar. Man kan aldrig ha för många spännremmar.
