Löneskillnaden mellan kvinnor och män är den största orättvisan bland jämställdhetsfrågorna, anser hon.
–Skillnaden mellan mans- och kvinnodominerade yrken i första hand, men också skillnader i hel- och deltid mellan kvinnor och män har ju varit ett konstant faktum de senaste decennierna. Ingen tycker det är bra, men ändå händer inget.
Därför vill hon i första hand prata om det och upplysa unga kvinnor.
–Ditt val av utbildning, din karriär och de val du och din man gör om hur ni ska fördela arbetet hemma, det kommer att påverka din livsinkomst och din pension, inte minst.
Vilka metoder vill du använda?
–Det är ju arbetsmarknadens parter som bestämmer detta och så ska det vara. Det måste ändå gå att göra något åt det genom att bilda opinion, eller som regeringen nu gör när man inför karriärlöner för lärare, det är ett sätt. Sedan måste man också fundera över det ofrivilliga deltidsarbetet, och det vet jag för lite om. Jag vet att det är stort, att det finns kommuner där man prövar att erbjuda alla heltid och det behöver jag lära mig mer om.
Staten och kommunerna är stora arbetsgivare.
–Jag får naturligtvis ha samtal med SKL och höra hur de tänker.
Är du personligen för att föräldraledigheten ska kvoteras helt lika?
–Jag vill först vänta och se hur jämställdhetsbonusen i sin nya konstruktion faller ut. När man är politiker ska man vara visionär och modig och det tycker jag att jag har varit genom att jag var med och införde den första pappamånaden. Men man ska också vara lyhörd och inte klampa fram mer radikalt och snabbare än vad som är motiverat.
Något du vill avskaffa, som vårdnadsbidraget?
–Det är ingen hemlighet att där har Kristdemokraterna och Folkparti et olika uppfattning, men det går inte att sitta i en koalitionsregering och bestämma allt själv. Jag har ingen avsikt att ha någon annan uppfattning än att det ingår i regeringens politik.
Några nya förslag?
–Att lagstifta om kvoter till bolagens styrelser tror jag inte på, däremot är det viktigt att engagera sig i hur jämställdheten kan öka på arbetsplatser, i ledningsgrupper och styrelser. Människor vill ju ha det jämställt. Sedan kan man diskutera om det kan finnas regleringar.
Instämmer du i Nyamko Sabunis idé om att lagstifta om ett ”specifikt delmål om andelen kvinnor respektive män i bolagsstyrelsen”?
–Det var ett väldigt intressant förslag som går ut på att företagen ska redovisa hur de tänker och tala om varför det blir som det blir, lite som lönekartläggningen. Maktkartläggning eller jämställdhetskartläggning kanske man ska kalla det.
Vad fick dig att gå från ett vd-jobb till att bli statssekreterare i somras?
–Någon sorts drivkraft att jobba för det gemensammas bästa.
Lutade det redan då åt ett framtida ministerjobb?
–Absolut inte, det fanns verkligen inte på kartan. Det är väldigt ovanligt med statsråd som inte sitter i riksdagen, speciellt i lite mindre partier, som FP, C eller KD.
Nu ska du kandidera till riksdagen?
–Det kommer jag absolut att göra.
Maria Arnholm tog i går kväll sista tåget till Stockholm för att idag delta i sitt första regeringssammanträde.
Hon bodde sina tre första år i Partille, växte upp i en FP-familj i Kungälv, tog studenten på Kongahällagymnasiet, där hon blev feminist i samband med ett specialarbete (”vi var ett gäng tjejer som gjorde ett dramatiskt kollage om kvinnorollen”), jobbade ett år som FPU-ombudsman i Göteborg, flyttade till Stockholm och läste juridik tills FP-ledaren Bengt Westerberg anställde henne som politisk sekreterare.
Efter elva år som politisk tjänsteman har hon i 19 år varit kommunikationskonsult, kommunikationsdirektör och vd på ett PR-företag.
Hon har två vuxna söner, är gift och bor på Lidingö.
