Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Oro för skolan

Den stackars grundskolan fyller 50 år. Nu tävlar partierna om vem som är mest orolig för skolan.

För bara ett par tre år sedan lät skoldebatten helt annorlunda. Befolkningen verkade uppdelad i två läger, "svartmålarna" mot "skönmålarna".

Alla som var kritiska mot skolan löpte risk att anklagas för att svartmåla, alla som inte var kritiska för att skönmåla. Men sedan hände något. Nu är vi alla svartmålare – eller krismedvetna, om man så vill.

Det börjar bli ganska många pilar som pekar åt fel håll:

• Elevernas resultat sjunker, enligt flera mätningar sammanställda av Skolverket.

• Två eller tre elever i varje klass lämnar grundskolan utan fullständiga betyg.

• Skillnaderna ökar mellan högpresterande och lågpresterande elever.

• Betydelsen av elevens socio-ekonomiska bakgrund har ökat kraftigt och är nu större i Sverige än i genomsnittet av OECD-länder.

• Larmen från skolorna till Arbetsmiljöverket har nästan fördubblats på fem år.

Det här är dramatiska förändringar. Särskilt med tanke på att det som tidigare utmärkt den svenska i internationella jämförelser varit a) goda resultat och b) ovanligt liten skillnad mellan elever med olika bakgrund.

Då är det kanske inte så märkligt att det för första gången sedan 1962 verkar råda allmän politisk enighet om att skolan befinner sig i kris.

Fast det går att hitta en alternativ förklaring till det ökade intresset. Att vara orolig för skolan är en internationell trend, rapporterade tidningen The Economist i höstas. OECD-länderna tycks närmast besatta av att ta reda på hur bra deras skolsystem egentligen är, jämfört med alla andras. Land efter land sägs dessutom upptäcka att skolan kanske är den mest svårreformerade delen av den offentliga sektorn.

Det där sistnämnda har svenska politiker också märkt. Den politiska debatten just nu handlar väldigt mycket om vilken av 80- och 90-talets reformer som egentligen var mest misslyckad och som därför bär skulden till dagens problem.

Var det kommunaliseringen av skolan? Den nya lärarutbildningen? Friskolereformen?

Eller kombinationen av alltihop? I den färska debattantologin Grundskolan 50 år pekar Skolverkets förre generaldirektör Per Thullberg på det kaos som utbröt i skolan vid 90-talets början när alla förutsättningar ändrades samtidigt.

Framför allt decentraliserades skolan och blev kommunernas ansvar. Enligt Thullberg betydde det rena haveriet, kommunerna klarade inte den nya rollen, men staten fick inte längre lägga sig i. Samtidigt drabbades kommunerna av en ekonomisk kris, som tvingade fram stora nedskärningar. Det bidrog till att allt färre lockades att bli lärare. Parallellt dök det plötsligt upp en massa friskolor, efter friskolereformen 1992.

Alla de reformerna har ifrågasatts efteråt – även av partier som därmed tvingats ompröva sin tidigare åsikt. Under hela 00-talet har statens roll stärkts igen, med mer inspektion, riktlinjer och nationella prov. En annan trend är att alla partier blivit mer kritiska till friskolor.

De flesta partier ser nu över sin skolpolitik, så inför valet 2014 är det möjligt att de står för andra saker än de gjort hittills. Kanske börjar det då också finnas mätningar som ger en bild av hur väl reformerna efter 2006 har fungerat.

Särskilt intressant är det vilken skolpolitik Socialdemokraterna kommer att få. River partiet upp de borgerligas reformer om de vinner valet 2014? Vad säger partikongressen nästa år om betyg och friskolor?

Nye skoltalespersonen Ibrahim Baylan har ännu bara gjort ett utspel. Han vill fortsätta ge staten mer makt genom att lagstifta om att utsatta skolor ska få mest resurser. Och göra det möjligt att lotta ut attraktiva grundskoleplatser.

Fotnot: Grundskolan 50 år – från folkskola till folkets skola (Ekerlids förlag). Redaktör: Christer Isaksson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.