Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/49

Nu hyllas polisen av stora och små

För vuxna kan ett terrordåd framstå som ofattbart. Därför värmer det extra mycket att se hur barnen tar plats vid blomhaven som växer för att hedra offren efter dådet i fredags. Barnen tycker dessutom att det är viktigt att även hylla polisernas arbete. Under söndagen flyttas det väldiga blomhavet vid Åhlens City till trapporna vid närliggande Sergels torg.

Lilla Borbod Beni springer fram till polisens avspärrning mot Drottninggatan. Han vill inte bara ge polisen en blomma, han vill ha en kram också. Hans pappa jobbar som taxiförare och har mycket kontakt med polisen.

– Det som har hänt är fruktansvärt. Min fru var orolig för jag var här vid 15-tiden. Jag såg att polisen gjorde allt de skulle och kunde, speciellt civilpolisen, berättar Said Beni.

Han såg civilpoliser springa fram och tillbaka mellan Kungsholmen och Drottninggatan för att säkra läget. Familjen har redan lämnat blommor för att hedra offren men det här stoppet kändes obligatoriskt.

– Min son älskar polisen. Han vill bli polis när han blir stor. Vi tycker att det är viktigt att tacka för allt de gjort nu. Sverige har den bästa tryggheten. Jag tycker att det är bra att man har kamerabevakning. Det var avgörande för att man skulle kunna identifiera gärningsmannen, resonerar Said Beni.

Konstapeln Erik är i grunden från Olofstorp men nu står han och ler smickrat medan han skyddar brottsplatsen. Han och kollegan har stått på platsen i många timmar nu.

– Det värmer att folk kommer och visar sin uppskattning men jag tänker mest på personerna som gått bort. Vi gör egentligen inte så mycket mer än vårt jobb. Däremot märker man verkligen att folk sluter upp nu, säger Polisen Erik.

Hur känner du inför det som hänt?

– Jag är väldigt lättad att man gripit en misstänkt men samtidigt är det bara början. Det är många tankar som snurrar nu.

Erik har knappt hunnit ge lilla Borbod en kram förrän nästa person kommer för att visa sin tacksamhet. Denna gång är det inte ett barn utan en medelålders kvinna.

– Jag trodde aldrig att en terrorattack skulle hända i Sverige. Det kanske var naivt av mig, säger Maria.

Därefter lägger hon en blomma på Eriks polisbil.

– Polisen har gjort en stor insats och verkligen funnits här. Det känns tryggt, menar Maria.

Poliserna tackar Maria för blomman. Innan hon går så förklarar hon varför hon aldrig trodde att vi skulle drabbas av ett terrordåd.

– Sverige har öppnat sina dörrar och tagit emot oss. Det är inte vi utlänningar som ligger bakom detta utan en person som förstör för alla nu. Vi är inte sådana. Jag är svensk och har bott här sen 1979, längre än i mitt hemland.

Så understryker hon:

– Sverige är mitt hem och jag vill skydda det precis som alla andra. Att nån gör så här mot ett så solidariskt land som Sverige är ofattbart, säger Maria innan hon går vidare för att lämna en blomma för att hedra offren.

Vid nästa blomhav lägger femåriga Stella Kuylenstierna en blomma. Trots sin lilla person lyckas hon återge det fasansfulla med en enorm medkänsla.

– Det var nån som tog lastbilen medan hon eller han som var chaufför fikade eller så. Sen gjorde den sönder huset så det började brinna. Nu lägger vi blommor här för att vi bryr oss om människorna som blev påkörda.

Hennes mamma berättar att de skulle ha åkt in till stan för att köpa en jacka i fredags.

– Men så ändrade vi till måndag istället, förkunnar mamma Helena Kuylenstierna.

Hon och maken Niklas jobbar på H&M. Kontoret vetter mot Åhlénsingången som lastbilen störtade in vid.

– Det är svårt att ta in vad som hänt, säger Helena.

Hon tittar bort mot Åhléns, sen fortsätter hon:

– Det är så mycket folk som strömmar förbi här varje dag. Vi har dessutom bott mycket utomlands och folk har alltid frågat: ”Är det inte farligt? Ska ni inte flytta hem?” Det känns konstigt att tänka på idag men jag kan inte låta bli att göra det.

Sedan tittar Helena på Stella. Då är det som att hon påminns om det fina som det onda faktiskt för med sig.

– Stella har ritat teckningar som vi har gett till poliser. Nu har vi bara en kvar. Den föreställer inget speciellt, bara ett vanligt hus men på de andra hade hon ritat lastbilen och Åhlénshuset när det brinner, återger mamma Helena.

Sedan tar vi farväl. Stella vill ge den sista teckningen till en av poliserna vid en av avspärrningarna längre bort. Hon har spridit ut sina gåvor runt om hela attentatsplatsen och är i sig en påminnelse om att alla kan göra skillnad, oavsett hur stor man är.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.