Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Marias son har donator till pappa

Maria längtade efter barn men hade ingen man. Nu är hon stolt mamma till Ivar, 9 månader, med hjälp av en anonym dansk donator.
Vi promenerar genom västra Göteborg. Maria manövrerar vant resesulkyn upp och ner för trottoarkanterna. Medan vi pratar sysselsätter sig Ivar med att dra av sig en liten turkosrandig mössa, kasta den på trottoaren och förtjust vänta på att mamma ska plocka upp den. Igen, igen och igen.
Maria ser pigg och glad ut, som om hon aldrig hört talas om vaknätter, mjölkstockningar eller kolikskrik. Och mammalivet är fantastiskt, tycker hon. Ivar är lugn, stillsam och tålmodig. Dessutom är han en social bebis som gillar att vara med och träffa folk.
Han har anmärkningsvärt knallblå ögon och mjukt blont hår.
- Vi har skrattat på träffarna åt att alla våra barn är så blonda och blåögda, de ser så danska ut, säger Maria.

Hon är en av flera ensamstående kvinnor i Göteborgsområdet som blivit mammor med hjälp av en anonym spermadonator. Donatorinsemination är inte tillåtet för ensamstående i Sverige, så Maria åkte till Danmark för att få hjälp.
Den första mamma-barn-träffen i Göteborg ägde rum hemma hos Maria i slutet av september. De var fyra mammor med barn.
- Det finns två till i Göteborg, men de hade förhinder. Vi har haft storträffar också. Då är grubblare som funderar på att försöka skaffa barn på egen hand också med. Det finns ganska många grubblare här i stan, senast var vi ett tiotal på träffen.
Maria är öppen inför familj och vänner med hur Ivar kommit till världen, men har ändå valt att inte framträda med fullständigt namn och ansikte i GP.
- Ivar kan ju inte själv bestämma om han vill vara offentlig. Jag vet inte hur han skulle se på det när han blir större.

Sonen föddes när Maria var 34 år. Då hade hon längtat länge efter barn. Under åren mellan 28 och 33 hade hon några olika förhållanden, bland annat med en man som hade två barn sedan tidigare. När det tog slut funderade hon mer och mer på att hon själv skulle vilja bli mamma.
- Det var ganska frustrerande att dejta en kille och från början undra om han var en tänkbar pappakandidat. När ska man fråga om han vill ha barn? Det blir så tokigt.
Att ragga upp en ovetande pappakandidat på krogen och försöka bli med barn på det viset var otänkbart för Maria. I stället undersökte hon hur det gick till att adoptera som ensamstående.
- Men ju mer jag läste om adoptivbarn, desto mer förstod jag om svårigheterna: identitetsproblem, depressioner, fler självmord. Adopterade är ofta rädda för att bli lämnade igen och kan vara prövande i relationen till sina adoptivföräldrar. Det fick mig att fundera på vilka andra alternativ som fanns, även om adoption inte kändes helt uteslutet.

Maria hörde talas om Storkkliniken i Danmark. Barn som kommer till världen med hjälp av insemination har aldrig blivit lämnade som adopterade har, resonerade Maria. Samtidigt kanske det inte är okomplicerat för ett barn att hälften av ens biologiska ursprung är okänt.
- Det är ju inte undersökt ännu hur de barn som blivit till med insemination kommer att må som vuxna, eftersom det är så nytt. Men förhoppningsvis kommer Ivar att förstå hur gärna hans mamma ville ha honom.

Ivar blev till på tredje försöket.
- Helt fantastiskt. Jag tog tre graviditetstest för att kunna veta att det var sant.
Diskuterade du med någon innan du bestämde dig för att försöka bli mamma?
- Ja. Jag pratade mycket med mina närmaste vänner om hur det var att få barn. Alla var eniga och sa att om det var något de aldrig hade ångrat i livet så var det att de skaffat barn. Jag visste en hel del om vaknätter också, det var ett hyfsat nyktert och genomtänkt beslut.
Har någon reagerat negativt på att du bildar familj på egen hand?
- Nej. Jag har fått en otroligt fin stöttning från alla mina närmaste. Barnmorskan blev väl tyst någon sekund när jag berättade, men hon ifrågasatte inte mitt val. En läkare frågade mig om jag var lesbisk. "Nej, men det är svårt att hitta en bra karl ändå," sa jag. Det var lite onödigt att fråga, men jag tog inte illa vid mig. Jag berättar för alla som undrar, det är lättare om folk vet.

Mest nervös var Maria för att berätta för sina föräldrar och sin bror. Ett tag funderade hon på att bara berätta ifall inseminationen lyckades.
- Nu är jag glad att jag inte väntade. De fick chansen att bearbeta och smälta mitt beslut i lugn och ro. Det hade varit väldigt konstigt att komma och berätta att jag var gravid: "Jaha, med vem då?" "Eh, med ingen."
Marias mamma, pappa och bror var alla uppmuntrande och tyckte att hon hade valt ett ansvarsfullt och bra sätt att bli förälder på egen hand.
- Och min bror sa "Ja, det är ju typiskt Mia".
Vad menade han med det?
- Att jag går min egen väg, och inte måste vänta in en man.

Betyder insemination för ensamstående att kvinnor kan klara sig utan män i fortsättningen?
- Absolut inte. Jag känner en otrolig tacksamhet mot den snälle okände mannen i Danmark, som hjälpt mig att få Ivar. Jag skulle gärna leva i ett bra förhållande, men det är inget måste. Jag är jättenöjd med mitt liv som det är.
Känns det konstigt att inte veta vilka arvsanlag ditt barn bär på?
- Nej. Donatorerna är sjukdomstestade, och deras arvsanlag är därför mer kontrollerade än för dem som blir föräldrar utanför en klinik. När det gäller personligheten tror jag att den sociala miljön formar mer än vad generna gör.

Maria har frågat sig själv om det är rätt att sätta ett barn till världen utan far.
- Jag tror det är lättare med insemination än med en frånvarande far som haft ett förhållande med mamman. Alla har olika förutsättningar i världen, Ivars är inte de sämsta. Han föds in i en familj med morfar och morbror, flera manliga förebilder.
Det enda som är dåligt med att vara ensam förälder är ekonomin, säger hon. Maria försöker snåla och klara sig på fyra föräldradagar i veckan. Hon vill helst inte lämna Ivar på förskola innan han kan prata.

Efter en tid i Skåne flyttade Maria hem till Göteborg igen ganska nyligen, för att komma närmare familj och vänner. Bästa väninnan Lotta är en viktig person, som var med på Ivars förlossning på Östra sjukhuset.
- Förlossningen tog bara fem timmar och jag behövde ingen smärtlindring alls. Direkt efteråt sa jag till Lotta att det här kan jag göra om.
Tänker du det?
- Ja. Jag har reserverat säd från samme donator, åtta portioner som det kallas. Den ligger i frysen i Danmark. Jag skulle gärna vilja att vi blir fler i vår familj, om Ivar får ett syskon är han inte ensam om sin tillkomst. Men först får jag låta det gå ett år med honom, och se så att allt går bra.

Nästa utmaning blir att resa iväg tillsammans. Resesulkyn som Ivar rullar i är alldeles nyinköpt. Den ska snart få visa vad den går för på leriga vägar på andra sidan jordklotet.
- Jag har alltid velat resa med mitt barn. Nu ska Ivar och jag åka till Asien i två månader.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.