Braskaminen lyser upp vardagsrummet i familjen Baihofers villa på Skansörvägen i Ulricehamn. Utanför de stora fönstren har det dagslånga grådiset övergått i mörker.
Knastrandet från de glödande vedträna vaggar samtalet runt fikabordet och den enda som inte låter sig dämpas är Isabell, dunkel belysning stillar inte energin hos en treåring.
Tålmodigt har hon lyssnat på nyfikna frågor till mamma Susanne. Kanske undrar hon lite över uppmärksamheten, själv är hon van. Ibland ritar hon mamma med två ben, ibland med ett. Precis som det är.
När Susanne avslöjar Isabells förkärlek för att brottas i mammas och pappas dubbelsäng tar det inte lång tid innan hon har sprungit efter skruven till mammas protes. Benet klarar inte av de tuffa tagen.
Under fniss som inte tar slut förrän matchen är över, kastar sig Isabell över mamma. Starka överarmar till trots, Isabell är en tuff motståndare.
- Du är snart starkare än jag, säger Susanne och ett vant segerleende lyser upp de lilla ansiktet.
För Susanne är detta en helt vanlig scen i familjens liv, och egentligen vill hon nog bara sätta punkt just här. Men det finns mycket mer att berätta, det vet hon bäst.
Det var alldeles dagarna innan jul för nio år sedan som Susanne fick beskedet. Cancersvulsten satt i vänstra benet och en amputation var nästan självklar. Men först cellgifter för att se att tumören svarade på behandlingen.
Starka besked, allt på en gång.
- Ja, men benet kom i andra hand. Det viktiga var att bekämpa cancern.
Fixeringen vid att tappa håret är ett av de tydliga exemplen på att beskeden var svåra att ta in och begripa på en gång.
- Det var mitt största bekymmer, på något konstigt sätt, detta att jag skulle tappa håret. Men det var väl ett skydd.
Troligen är det, mer än tidens gång,
Susannes oemotståndliga optimism som burit henne. Då, en 20-årig ung kvinna med en lika ung fästman. Visst var hon orolig över hur fästmannen, numera maken, Per skulle reagera på amputationen.
- Vi var ju så unga, men det har aldrig varit några konstigheter.
Susanne är inte bara den yngsta som fått en Brånemarkprotes, hon är också först med att ha fått transplantationen direkt efter amputationen.
- Jag blev lovad en protes omedelbart och det var väldigt viktigt för mig.
Visst längtar Susanne efter sitt ben ibland, men ännu mer efter protesen när den inte har fungerat.
- Benet var skört efter cytostatikabehandlingen, därför gick skruven av efter några år.
Det är två år sedan den gamla skruven inte klarade av att Susanne snubblade. Först nu, två år senare, har Susanne kommit så långt att hon går med kryckor och kan använda protes hela dagen.
- Innan den gick sönder syntes det knappt att jag hade ett handikapp, jag dansade och gick nästan som alla andra. Det längtar jag efter igen, att få smälta in och inte alltid sticka ut.
Och visst kan hon drömma om att kunna ta på sig ett par joggingskor och springa i skogen, men mycket mer betyder det att kunna släppa en av kryckorna och promenera hand i hand med Isabell. Och att kunna dra barnvagn igen, för det är dags igen. När våren nalkas.
