Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

ABB har ett 50-tal nationaliteter anställda. Företaget ser hela världen som sin rekryteringsbas, säger Magnus Ström, platschef i Ludvika.

Ludvika reser sig mot nazisterna

Den 1 maj har Nordiska motståndsrörelsen fått tillstånd att demonstrera i Ludvika. Igen. Men Ludvika tänker inte vara staden som är känd för att nazister marscherar på gatorna. NMR:s upptrappning på orten har fått alla delar av samhället att bilda enad front mot nazismen.

Ett landmärke i Ludvika är "nya kontoret" på ABB. Det är byggt 1949 och att det fortfarande kallas "nya" säger en del om hur länge företaget funnits i staden.

Magnus Ström är platschef på ABB i Ludvika. Han är född och uppvuxen här och trots flera år utomlands och på andra ställen i Sverige går det inte att ta miste på dialekten. Han vägrar ta nazistorganisationens namn i sin mun för att slippa se bokstavskombinationen i samma mening som ABB.

För honom som Ludvikason svider det att staden fått naziststämpel, för ABB som företag är det livsviktigt att få bort den.

- För oss är mångfald en konkurrensfördel. Det gör oss bättre helt enkelt. 90 procent av det vi gör går på export och vill man ha de vassaste måste man se världen som rekryteringsbas.

- Tyvärr har vi fått ett trist rykte på grund av en liten klick som bor här och vi känner inte igen oss.

Inte tillräckligt

ABB månar om mångfalden. Man informerar ungdomar som kommer till företaget och betonar både internt och externt hur viktig den är för både företaget – och Ludvika.

Men det har inte känts tillräckligt. Förra året föreslog Segerstedtinstitutet i Göteborg att ABB tillsammans med en annan av traktens stora arbetsgivare, Spendrups, skulle finansiera en doktorandtjänst på Dalarnas högskola om hur man motverkar våldsbejakande extremism. Magnus Ström nappade direkt.

- Det är ett sätt för oss att vara med och påverka vår region. Det är viktigt att vi som stort företag vågar tala ur skägget. Vi vill vara opolitiska men väldigt tydliga med vad vi gör.

Om NMR:s närvaro gör honom så arg att presschefen fått säga till honom att inte svära blir han desto gladare när han ser det uppvaknande som sker i samhället.

- Om något bra kommit ur det här är det att vi gått samman i Dalarna. Man ser bland de unga att de blivit mer politiskt medvetna och engagerar sig politiskt. Föreningslivet i stan jobbar för mångfald.

- Vi ska alltid, i alla sammanhang, prata om det här.

NMR på skolgården

Magnus Ström betonar vikten av att nå de unga, och NMR har riktat kampanjer mot ungdomar. På högstadieskolan Lorensbergaskolan har de kommit in på skolgården för att sprida propaganda. På Högbergsskolan och Malmenskolan har det än så länge stannat vid klistermärken utanför skolområdet. Torbjörn Gustafsson säger att under de tre år han varit rektor har NMR:s närvaro blivit allt tydligare, och det måste skolan hantera.

- Vi har nolltolerans mot nazistiska symboler och polisanmäler allt. Det har vi gjort ett flertal gånger de senaste åren. En del vill säkert bara provocera, men det finns något bakom som vi måste hantera.

- Det dyker upp klistermärken utanför som vi tar bort. Vi har haft kommunens säkerhetsavdelning här för att informera om hur man ska agera.

"Känns i hjärtat"

Innan han blev rektor var han lärare och det händer att han ser gamla elever på stan tillsammans med NMR. Det känns i hjärtat, säger han.

- Man vet vilka fina ungdomar det är som hittat till den här gemenskapen. Man undrar när åsikterna kom.

På de program han är rektor för finns många ungdomar med bakgrund i andra länder, på några utbildningar är de i majoritet. Torbjörn Gustafsson är engagerad i deras livsöden och instämmer i det Magnus Ström säger, utan dem skulle det lokala näringslivet inte klara sig.

- Fanns det bara svenskfödda skulle det inte räcka till. Vi måste få folk att inse att vi måste ha de här personerna.

Som de flesta andra i Ludvika har han stött på NMR på stan, det finns personer med anknytning till rörelsen på skolan. Torbjörn Gustafsson tror att det finns de som tycker att det är obehagligt, men själv är han inte rädd.

- Det ingår i en rektors jobb att man inte får bli skrämd. Jag tror att ju fler vi är som vågar stå upp och visa oss med ansikte och namn desto svårare blir det för dem att ge sig på enskilda.

Hjärtan i kyrkparken

Första maj förra året hälsade bibelcitatet "Störst av allt är kärleken" besökare välkomna vid infarten till Ludvika. Kyrkparken var täckt av hjärtan, hjärtformade ballonger och hjärtan klippta av rött papper. Kyrkan hade bestämt sig för att göra något som motvikt till NMR:s demonstration.

Kyrkoherden Gunnar Persson beskriver staden som belägrad, de unga flyktingkillarna som bor på ett boende i kyrkans regi flyttades för säkerhets skull. Ingen visste riktigt vad man kunde förvänta sig.

- Men det var en stor manifestation för allas lika värde och i slutet av dagen var jag väldigt glad.

Gunnar Persson är inte rädd, men han förstår de som är det. Han berättar om en föreläsning som kyrkans personal var inbjuden till där NMR stod utanför med banderoller och filmade dem som gick in.

För honom är frågan om hur man ska förhålla sig till NMR komplex.

- Om vi pratar om den här otäcka rörelsen, så är de också människor. Men de skrämmer människor. Samtidigt finns de här, de har små barn – det måste vi förhålla oss till.

Säga ifrån

Kyrkans roll är inte att döma utan att se människan och värna om människovärdet. Men hur värnar man människans okränkbara värde utan att ta avstånd från dem som är ute efter att kränka? Gunnar Persson pekar på att man måste skilja på synden och syndaren, skilja människan från ideologin.

- Jag tror alltid att man måste hålla fast vid att en dålig idé måste förnekas. För oss som kyrka tror jag att det är viktigt att det finns en vuxenhet – att våga säga ifrån. Att säga att man inte haft fabriker där människor blev dödade – vad är det för prat? Att säga att man inte behöver hjälpas åt?

Den första maj bjuder Ludvika församling in igen. Den här gången ännu större, tillsammans med frikyrkorna och organisationer som Röda Korset och Rädda barnen.

- Det är väldigt roligt, vi lägger olikheter åt sidan därför att vi har ett gemensamt ansvar – tvärtemot vad de här rörelserna förespråkar. Jag är inte bara jag. Vi är ett kollektiv.