Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Livet som partiledare ingen dans på rosor

Har du också funderat på att bli partiledare? Det kan verka som en ljusnande arbetsmarknad, men läs det här innan du kandiderar.

Marcus Birro är bara den senaste i raden. Aldrig tidigare har väl så många velat bli partiledare. Och aldrig tidigare har det ansetts så okey att visa det.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Plötsligt reser partiledarkandidater runt och bedriver rösta-på-mig-kampanjer à la amerikanska primärval, på ett sätt som var otänkbart för bara något år sedan.

Trenden sprider sig snabbt från parti till parti och verkar i veckan även ha nått Kristdemokraterna. Där dök det ju för första gången upp två uttalade utmanare till Göran Hägglund.

Men det finns trots allt en del att tänka på för dig som börjat fundera på en framtid som partiledare:

1. Förväntningarna. Dina partimedlemmar som velat byta partiledare för att få upp opinionssifforna kan bli besvikna. Enligt statsvetaren Katarina Barrling Hermansson finns det inte mycket stöd i forskningen för att det fungerar.

2. Arbetsbördan. Att vara partiledare innebär att tvingas ha svar på allt, dygnets alla timmar. Numera är många partiledare också ministrar.

3. Villkoren. Välj parti med omsorg, eftersom förmåner och maktbefogenheter varierar stort. Vill du ha ett lättstyrt parti och bra lön – satsa på Moderaterna. Jobbar du hellre gratis i ständig motvind? Då är Vänstern partiet för dig (hos V och MP får ledaren ingen lön utöver riksdagsarvodet).

Katarina Barrling Hermansson, doktor i statsvetenskap vid Uppsala universitet, har forskat på olika partikulturer. För GP reder hon ut vilken typ av ledare som efterfrågas i vilket parti:

M: Saklig och teoretisk.

"Moderaterna är det parti som det är enklast att vara partiledare för. Här lyder man ledningen – eller avsätter den som inte lyckas. Ledaren ska vara saklig och teoretisk, som Reinfeldt eller Borg."

S: Stark men lyssnande.

"Socialdemokraternas ledare förväntas vara statsminister och få saker gjorda, men ändå lyssna på partiet. Ingvar Carlsson kommer nog närmast idealet."

C och KD: Familjeöverhuvud.

"Idealet hos Centern och Kristdemokraterna är ganska likt det inom socialdemokratin. Partiet är en storfamilj, men därför kan stämningen också bli väldigt infekterad, som hos KD nu."

V och MP: Slagtålig.

"De svåraste partierna att leda eftersom de är väldigt individualistiska, särskilt inom Vänsterpartiet får partiledaren väldigt mycket kritik. Men Miljöpartiet är mer inriktat på politiska resultat och det ger språkrören större frihet."

Även Folkpartiet är mycket individualistiskt, enligt Katarina Barrling Hermansson. (Sverigedemokraterna satt inte i riksdagen när hennes avhandling skrevs.)

Här finns skäl att varna hugade partiledare: partikulturerna är förstås inte huggna i sten. Men de går inte heller att bortse ifrån.

När det nu går så mycket mode i hur partiledare ska vara och väljas kan det bli ganska kraftiga kollisioner med förväntningarna inom partierna. I veckan försökte Håkan Juholt använda skuggbudgeten till en större omläggning av politiken. Fredrik Reinfeldt kunde göra så när han skapade de Nya Moderaterna – men i S blev det stopp.

Nästa fråga blir om Mats Odell blir förlåten för att han utmanar familjeöverhuvudet Göran Hägglund? I Miljöpartiet vore det inget problem, men ingen har någonsin gjort något liknande i KD.

Sådant kan vara värt att tänka på när du planerar din partiledarkampanj.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.