Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

1/4

Löfven: "Vi ser alla brister fortfarande"

Med två år till nästa val måste regeringen börja visa resultat för att få med väljarna på samhällsbygget. GP har träffat statsminister Stefan Löfven för en intervju om framtidstro, klyftor och flyktingsituationen.

Inför intervjun ber jag ett par tonåringar i min närhet om ett råd: vad tycker de att jag ska fråga statsministern? Och vi hamnar i en diskussion om pressen många unga känner och bristen på framtidstro.
Stefan Löfven blev tonåring 1970. Han växte upp i ett Sverige som bara blev bättre. Alla var övertygade om att det bara skulle fortsätta. Och mycket har verkligen blivit bättre, inte minst materiellt. Ändå känner dagens tonåringar inte samma framtidstro – tvärtom känner många tidigt en stor press och att det mesta talar för att det snarare kommer att bli sämre.

Hur stort ansvar har ni politiker för att det blivit så här – till exempel genom att tala om att något håller på att gå sönder, som ni gjorde i förra valrörelsen?
– Populister kan bara beskriva ett elände och ge enkla lösningar. Men man får inte dölja de problem som finns, det blir lika fel. Man måste få beskriva en politisk verklighet. Men då måste man visa att man kan rätta till det. Ge lösningar, säger Stefan Löfven.

Vad är din förklaring till bristen på framtidstro?
– Under alldeles för lång tid har klyftorna tillåtits öka, också här i Sverige. Jag tror att det är en del av förklaringen. Vi har en globalisering, som i grunden ger bra förutsättningar för ett litet exportberoende land. Men den har också inneburit stora förändringar och en helt felaktig fördelning av den välfärd som skapas. 
Han hänvisar till Oxfams rapport från tidigare i år som visade att de 62 rikaste personerna i världen äger lika mycket som den fattigaste halvan av välden "då förstår man att något är riktigt fel".

– Och om vi tittar på Sverige så har skolresultaten sjunkit, vi har för stora skillnader mellan olika skolor och för hög arbetslöshet. Sammantaget gör allt det här att många kan få känslan att vi inte kan styra framtiden, att saker bara händer.

En stund tidigare har han talat inför folk på Världskulturmuseet. De flesta är alldeles tydligt redan frälsta och applåderar entusiastiskt när han säger att det är slut på skattesänkningar och dags för samhällsbygget – nu ska vi alla hjälpas åt och bygga ett bättre samhälle tillsammans.
Frågan är hur regeringen ska sälja in till dem som känner sig utanför och saknar både framtidstro och förtroende för politiker.
– Det gör man genom att visa att de är med – att vi inte bara sänker skatter och låter folk klara sig själva. Ta ungdomar som inte har gymnasieutbildning. För deras del blir arbetsmarknaden bara svårare. Då säger vi: du ska också ha gymnasieutbildning, men då måste du också ställa upp. Plikt och rätt. Men budskapet måste vara att vi hjälps åt, att du inte är ensam.

Två år har gått sedan Stefan Löfven tog över som statsminister efter åtta år med en Alliansregering. Och när den nya regeringens första budget föll dröjde det lite extra innan Löfven kunde börja reparera det Socialdemokraterna tyckte höll på att gå sönder.
– Politiken i dag går så här snabbt, säger Stefan Löfven och knäpper med fingrarna. 
– Helst ska du ha levererat i går. Vi arbetar så snabbt det bara går, men det finns ingen möjlighet att hinna rätta till allt man ser är fel på fyra år. Men däremot ska vi visa en väldigt tydlig riktning.

Sedan följer en uppräkning av saker som görs och ska göras: bostadsbyggandet ska upp med minst 70 procent och helst mer. Utbildningsplatserna ska bli fler, tillväxten öka.
– Men det är klart, från att vi kan beskriva det på makronivå till det att enskilda människor också ser förändringen – det är en annan sak. Vi har lagt en bra grund, men jag är långt ifrån nöjd. Vi ser alla brister fortfarande.

Han konstaterar att 2017 kommer att bli finansiellt ganska ansträngt, att kostnader för de människor som sökte asyl i Sverige under 2015 hänger med in i nästa år.
– Och då måste vi visa människor att etableringen fungerar, att de som får avslag återvänder och att de som får ja kommer in i samhället så fort som möjligt.
Vad talar för att ni ska lyckas bättre med det nu än tidigare?
– Svenskutbildningen påbörjas tidigare. Vi gör en kompetenskartläggning tidigt. Kunskapslyftet ska byggas ut. Vi har inrättat snabbspår där fack och arbetsgivare skrivit avtal. Vi ska ha 50 000 beredskapsarbetsplatser på de statiga myndigheterna och så vidare. Nu betar vi av det.

Hur framgångsrikt allt detta blir återstår att se – för om det ens ska bli aktuellt att etablera sig på arbetsmarknaden måste folk ha någonstans att bo. Och redan där finns ett stort hinder. Många kommuner har inte tagit emot så många som de ska enligt bosättningslagen. Vilket leder till att nyanlända med uppehållstillstånd fastnar på asylboenden.
– Många har kommit ut – men många är kvar. Det är inget snack om saken. Några kommuner, framförallt välbeställda moderatledda kommuner, säger att "det där vill inte vi ställa upp på". Men det går lika lite som att det ute i Europa går för vissa länder att säga "det där får ni sköta".

Vad blir det för sanktioner mot de kommuner som inte följer lagen?
– Där har vi inga skarpa förslag, det kan naturligtvis bli fråga om det. Men jag utgår ifrån att kommunerna tar sin del av ansvaret. Vi har en lag och de ska fullföljas.

Att ta emot nyanlända är en sak – hur de tas emot är en annan. Nu ser vi allt från villavagnar till sovsalar runt om i landet. Är det bra?

– Det är klart att vi kunde önska att det var annorlunda, men vi måste komma ihåg att vi hade den värsta flyktingkrisen sedan andra världskriget. Vi tog emot 163 000 asylsökande i fjol. Då blir det en ansträngning för oss. Att det blir så under en period får vi acceptera, men sedan så fort som möjligt ordna så att det blir bättre.
I sitt tal på Världskulturmuseet konstaterar Stefan Löfven att flyktingkrisen är långt ifrån över – 60 miljoner människor är på flykt – och betonar vikten av att stå upp för asylrätten.

Och i det läget har ni stängt gränserna?
– Nej, det är inte riktigt. Vi har ändrat lagstiftningen för att det var en ohållbar situation och vi får inte hamna i ett läge då människor fullständigt tappar tilltron till migrationspolitiken. Då kan vi hamna i en situation där folk säger "vi vill inte ha någon som kommer". Vi ska se till att stå upp för asylrätten. Men vi måste se helheten. 
Vi är tillbaka i samma resonemang som det om kommunerna, fast den här gången handlar det om länderna inom EU. 
– Det kan inte vara så att man bara kan komma till Sverige. Därför driver vi stenhårt att EU måste ta det ansvaret. Om alla länder tar sitt ansvar har vi en möjlighet att hjälpa på riktigt, det säger sig själv.
Men kan det bli verklighet?
– Kommissionen har lagt ett förslag, det är inte perfekt. Det blir säkert hårda diskussioner om det, men det är bara att driva på. Det finns ingen annan väg att gå.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.