Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Highland Cattle på Björlanda gård.

Klimatsmart ko med vild smak

Slakta Bob? På Björlanda gård är det lika naturligt att skicka en tjur till slakt som att stå sina djur nära. Varje kalv får ett namn vid födseln. Vi hittar henne en bit in bland träden. Mamma Siv är sommarfin, med långa slingor i pälsen. Svart bryter av mot det rödbruna.
Snart dyker hennes lille Egon upp i sällskap med Evald och stora, lugna Hild.
- Kor och kvigor turas om att vara dagmamma, berättar Ann-Sofie Carlsson. Då kan mammorna gå iväg och beta lite i lugn och ro.
Rena lagarbetet i kohagen, alltså. Korna, av den uråldriga rasen highland cattle, är duktiga på fler saker. Som att fälla träd. Lagom spensliga stammar ligger utsträckta lite här och var över marken.
- De är starka kor, berättar Ann-Sofie, och visar hur de går fram med de imponerande hornen mot ett träd och bestämt buffar omkull det, om löven längre upp tycks falla en sugen ko i smaken.
Det var för övrigt med en träddunge allt började. Ann-Sofie och hennes sambo Henrik Johansson ville hålla slyfritt i ett område. Och eftersom highland cattle är utmärkta naturvårdare, införskaffades tre kvigor och en tjur. Från hjärtat av de skotska högländerna till platta Hisingen?
Nej, i Skottland har Ann-Sofie och Henrik ännu inte varit.
De första djuren kom från Alingsåstrakten. De senaste från Danmark. Och mer långväga nykomlingar än så lär det inte bli. Smittskyddsreglerna sätter snäva gränser för import, för att hålla obehagliga sjukdomar på avstånd.
Boskapen däremot är Henrik och Ann-Sofie noga med att hålla nära. De hälsar dagligen på i hagarna för att hålla djuren tama, annars blir de raskt svårhanterliga.
- Rasen har fått oförtjänt dåligt rykte för att de finns djurägare som låter dem löpa vind för våg. Jag läste om någon ö i Bohuslän där det går highland cattle och där besökande veterinärer, som skulle blåtungevaccinera kor, först fick skjuta bedövningspilar på avstånd.
Så är definitivt inte fallet med djuren på Björlanda gård. Kalvarna är lika kärvänliga som hundvalpar, till och med mot främlingar. Det kan en häpen reporter intyga.
Inte ens den bastante tjuren Paulo är något undantag. Även om han just denna dag hellre vänslas med en brunstig kviga än äter knäckebröd ur Henriks hand.
Gott så. Det kan ju betyda ännu en kalv på gården, och ännu ett steg mot Henrik Johanssons ambition att få ett bestånd så stort att 25 djur om året kan gå till slakt. För det krävs ungefär 80-90 djur. I dag har gården 50.
Ett växande konsumentintresse för närproducerat och miljövänligt kött har gjort att Henrik och Ann-Sofie är i full färd med att bygga upp en gårdsbutik. Den ska ligga i källaren på det nyrenoverade gamla vita bostadshuset, mittemot gårdens stora röda lador.
- Vi vill sälja direkt till konsument. Planen är att kunna hålla öppet en kväll i veckan och på lördagar. Det bästa vore ju om folk kunde promenera hit. Så blir det så lite transporter som möjligt, säger Henrik.
Att naturvård kan kombineras med god djurhållning är en viktig drivkraft för bönder som satsar på just Highland Cattle. De vädertåliga djuren får gå fritt året om på naturbetesmarker.
- Vi säljer naturbeteskött. Men helt ekologiska är vi inte. En del av halmen vi ibland ger djuren har växt på gödslad mark. Den möjligheten vill vi ha. Alternativet är inte ekonomiskt försvarbart, säger Henrik, och kastar sig in i den pågående debatten om ekologisk odling.
För att få ekonomi i gårdsdriften och dessutom utnyttja de byggnader korna nästan aldrig är i behov av finns det ett 20-tal hästar inackorderade på gården. Henrik strålar av entusiasm över att kunna föra gårdens arv vidare. När han övertog ruljansen efter sin farfar blev han sjätte generationen bönder på Björlanda gård, som byggdes i slutet av 1800-talet.
Ann-Sofie har inga sådana rötter. Men hon hade drömmar. När hon träffade Henrik slog två in på raken. Hon fick både kärlek och det bondgårdsliv hon önskat sedan barnsben.
Hur är det då att skicka djur till slakt, i synnerhet för bondfolk som står sina djur så nära att de har namn på vartenda ett och noggrant kan redogöra för varje individs personlighetsdrag?
- Jag trodde att jag skulle tycka det var jobbigt och var nervös när slaktbilen kom första gången för tre år sedan, erkänner Ann-Sofie. Men det gick bra. Nu kan vi till och med skoja om från vilket djur middagsköttet kommer.
- Vi är noga med att själva leda in djuren i slaktbilen, inflikar Henrik. Och eftersom de är så tama går det på några minuter.
Dessutom slipper djuren stressas i fållor, tack vare hornen.
- Det gör också att köttet blir finare, påpekar Henrik
Sista resan för boskapen går till Brålanda.
- Dahlberg slakteri är det närmaste vi har att tillgå, få slakterier tar hornförsedda djur, säger Henrik.
Smaken då? För Highland Cattle äter man väl inte bara av hänsyn till djur och miljö?
Köttet är magert, mört och smakrikt. Vissa tycker sig ana lite vilt i smaken.
- Naturbetet gör att köttet blir som förkryddat från start, säger Ann-Sofie.
En entrecôte av highland cattle är vackert marmorerad. Fettet gör mönster i köttbiten, i stället för att sitta på kanterna.
Men om köttet, likt vilt, är magert kan det då inte uppfattas som lite torrt?
- Min mormor, som rullat köttbullar i åratal och gärna av blandfärs, tyckte det i början, säger Henrik.
Ann-Sofie däremot, som är familjens köksmästare, tycker inte man behöver kompensera med extra fett vid tillagningen. Det blir ljuvligt ändå, intygar hon.
Däremot skall man vara noga med att inte låta köttet koka eller steka för länge.
- Då är det risk att köttet kokar sönder i grytan, varnar Henrik.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.