Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

1/5

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Jessica var på plats - sekunder efter attacken

Hur hanterar man livet när man sett en människa ligga överkörd och död?

27-åriga Jessica Segerberg satt i fredags eftermiddag och fikade med sin bror på ett kafé vid Drottninggatan. 
– Vi hade det jättefint. Chrille som bor i Eskilstuna hade varit på en arbetsintervju, fått jobbet och skulle flytta till den här härliga staden Stockholm, berättar Jessica. 
– Plötsligt ser vi folk som springer förbi utanför, skrikande. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jessica går ut från kaféet. Hon ser en kropp ligga på övergångsstället i korsningen Drottninggatan–Kungsgatan, och hinner tänka ’här har skett en bilolycka, men varför går ingen fram’. 
– Jag går sakta fram, och fattar först inte vad jag ser: en person utan underkropp. Sedan ser jag en person till, kanske fem meter bort, som människor försöker rädda med hjärt-lungräddning.

Var själva livrädda

Jessica och hennes bror insåg att de inget kunde göra för att hjälpa de påkörda, och var själva livrädda. Gatorna ekade av skrik och någon ropade ’han kommer tillbaka’. 
Syskonen sprang Kungsgatan ned mot Centralen och fortsatte till Jessicas sambos arbetsplats på Mariatorget. Där satt de några timmar innan de promenerade hem till sin lägenhet vid Telefonplan.

När vi träffas hemma hos dem på söndagen, säger Jessica att hon fortfarande känner sig skärrad. 
– Jag har ingen lust att åka ned till stan. Och att gå på Drottninggatan skulle inte kännas bra, det gör jag inte på ett tag. 

"Jag var helt utmattad"

När de kommit hem på fredagskvällen gick de och köpte pizza. Sen minns Jessica inget särskilt av dagen. 
– Jag var helt utmattad och somnade. 

När hon vaknade på lördagen började hon kolla efter nyheter, ett normalt beteende för Jessica som arbetat två år som fotograf på GP. 
– Jag läste kanske två artiklar, sen orkade jag inte mer. Det förvånade mig jättemycket.
I stället började hon skriva en lång berättelse om vad hon varit med om och lade ut den på facebook. 
– Så hanterar jag traumatiska händelser. Jag skriver. Det gjorde jag också när jag hade varit med om en moppeolycka utomlands.  

Skriver för kontroll

Skrivandet är för Jessica Segerberg dels ett sätt att för sig själv dokumentera detaljer, för att minnas framöver, dels ett sätt att skaffa sig kontroll. 
– När jag skrivit har jag min berättelse, som jag har kontroll över, säger hon.

Medan hon och brodern sprang, och gick, bort från attentatsplatsen tittade hon sig hela tiden över axeln, samtidigt som hon lade ut uppdateringar på facebook.
Under de två nätter som gått har Jessica drömt mycket, men inga mardrömmar. 
– Det har varit fluffiga drömmar, inga hemska saker. Det har jag varit med om tidigare också, det är som om min hjärna vill skydda mig när jag sover.

I vaket tillstånd kommer minnesbilden från övergångsstället upp då och då. 
– Då ryggar jag undan och trycker tillbaka den.

Jessica har hittills inte tyckt sig ha rätt att söka upp någon med terapeutisk kompetens för att tala om sina upplevelser.
– Det finns folk som sett så mycket värre saker än jag, och som varit i direkt livsfara när de kastat sig undan från lastbilen. 

Jessica Segerberg säger att det är så hon resonerat men när vi pratar vidare om saken säger hon: 
– Det skulle vara skönt, och intressant, att gå och prata med någon. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.