Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
1/3

Isabelles våldtäktsman går fri - trots bevis

För ganska exakt ett år sedan åkte Isabelle Norlén, 21, på en kryssning med sin tjejkompis. Tanken var att de skulle ha ett trevligt dygn med shopping och dans. Istället blev Isabelle brutalt våldtagen – och trots överväldigande bevisning lades förundersökningen ner.

– Vi satt i vår hytt och hade dörren öppen. Ett gäng på fem eller sex killar gick förbi och vi pratade lite med dem. Sedan gick vi och dansade, säger Isabelle.

Isabelle berättar att hon och hennes tjejkompis drack, men att det absolut inte var fulla.
– Jag var lite salongsberusad, men absolut inte full. Det syns också på övervakningsfilmerna, att jag går helt normalt. Vi drack dessutom bara det vi själva hade köpt i taxfreen, berättar hon.

Killgänget som de pratat med nere vid hytten försökte vid flera tillfällen bjuda tjejerna på drinkar, men de valde att tacka nej varje gång. Efter ett tag började Isabelle må dåligt, men inte på grund av alkoholen.
– Jag har flera kroniska tarmsjukdomar som gör att jag får väldigt lågt blodsocker och därför måste äta regelbundet. När jag gör av med mer energi än jag ätit, så får jag blodsockerfall och svimmar av väldigt snabbt, säger Isabelle.

Följde efter henne till hytten

Isabelle hade godis i hytten, men hennes tjejkompis var på toaletten så hon bad killarna hälsa hennes kompis att hon gått ner för att hon mådde dåligt.
– Man är som instängd i en bubbla när ett fall kommer. Så jag såg inte att de följde efter, jag var bara inställd på att få i mig mitt godis för att må bättre, säger hon.

Tre av killarna följde efter Isabelle, vilket syns på övervakningsfilmerna. Där går tre av killarna fem-tio meter bakom henne till hytten. När Isabelle sätter hyttkortet i dörren puttar en av killarna in henne i hytten och stänger dörren.
– Från början mindes jag ingenting från att jag blir puttad, tills när min kompis försöker få liv i mig tjugo minuter senare.

Avsvimmad, blodig och naken

Isabelles tjejkompis har letat efter henne på dansgolvet och sedan gått ner till hytten. Där har hon hitta Isabelle avsvimmad, blodig och naken.
– Hon hjälpte mig på med min pjamas som jag lagt på sängen, för hon ville inte att jag skulle vara naken, säger Isabelle.

Isabelles kompis frågar henne vad som hänt och om hon har haft sex, eftersom de hittade en använd kondom i papperskorgen. Det enda Isabelle vet, är att hon har fruktansvärda smärtor i sitt underliv.

Dygnet efter våldtäkten har Isabelles minne klarnat. Hon minns hur hon blev puttad in i hytten och att en kille tar tag i henne och trycker ner henne på soffan.

När Isabelle klev av båten och kom hem, ville hon inte prata om det som hänt. Hennes föräldrar anade att något inte stod rätt till när hon kom hem, men Isabelle orkade inte berätta.
– Jag satte mig bara på soffan, sa ingenting och gick sedan och la mig. De förstod att något var fel, eftersom jag annars alltid är så glad och sprudlande. Jag försökte nog tänka bort det, förnekade vad som hänt. Jag var så chockad, säger hon.

"Det såg ut som någon slängt in en bomb där nere"

På måndagen, en dag efter den brutala våldtäkten, kunde Isabelle inte gå ordentligt. Så hon tog en spegel för att se vad som var fel.
– Det såg ut som någon slängt in en bomb där nere. Svullet som en tennisboll fullt med sår och blod, säger hon.

Då valde hon att berätta för sina föräldrar vad som hänt, som körde Isabelle till AVK (Avdelningen för våldtagna kvinnor). Där dokumenterades hennes skador och en polisanmälan gjordes.

– Jag var inte säker på att jag ville polisanmäla först. Jag visste om jag skulle orka hela processen och om jag var tillräckligt stark psykiskt. Men sedan bestämde jag mig att han inte skulle få komma undan. Inte bara för min skull, utan för alla andra tjejers skull också, säger hon.

Isabelle blev kallad på två förhör. Där fick hon beskriva i detalj vad som hänt. Hennes tjejkompis förhördes också som vittne. Den tekniska bevisningen var bland annat övervakningsfilmerna från båten, de dokumenterade skadorna från sjukhuset samt den misstänkta våldtäktsmannens DNA på Isabelles kropp.

Brist på bevis

Trots detta, fick Isabelle ett brev om att förundersökningen lagts ner. Motiveringen var att det var ord mot ord om våldtäkten och att det fanns för lite bevis. När Isabelle begärde ut förhörsprotokollen ville de inte lämna ut dem, med motiveringen att ”han kan lida men av det”.
– Det var som ett slag i ansiktet. När jag har tagit hela mitt mod för att anmäla och mådde så dåligt både fysiskt och psykiskt, säger hon.

Den misstänkte hade nekat i förhör och sagt att Isabelle var med på det. Något som egentligen inte förvånar Isabelle.
– Det är klart han säger det, han är ju inte dum, säger hon.

Den misstänkte våldtäktsmannen frihetsberövandes, men släpptes efter en kort tid.

De två kompisarna, som vaktat utanför hytten under våldtäkten, hade inte sagt ett ord under sina timmeslånga förhör. Något Isabelle tycker borde setts som ett varningstecken.
– Varför vägrar de prata? Om de är oskyldiga så säger man väl det?

Slutade vilja leva

Idag mår Isabelle bättre, men under året som har gått har hon i perioder mått fruktansvärt dåligt. Hon har inte velat leva och sagt till sina föräldrar att hon vill ta livet av sig. Vid ett tillfälle utförde hon ett självmordsförsök.
– Jag har utvecklat PTSD, ångest och får panikattacker som jag måste ta ångestdämpande tabletter för. Jag går regelbundet hos psykologer och kuratorer efter det som hänt, säger hon.

Isabelle har efter våldtäkten blivit rädd för främmande män, och kan inte sitta bredvid män på tunnelbanan eller bussen och har svårt att stå bredvid män vid övergångsställen om hon är ensam. Sedan kryssningen dricker hon heller inte alkohol.
– Jag är rädd varje gång jag går utanför dörren, för jag är rädd att han ska vara där. Även fast jag vet att han inte ens bor i samma stad, säger hon.

Isabelle valde, trots detta, att publicera ett inlägg på sin Facebook-sida exakt ett år efter våldtäkten, som en sorts protest.
– Det var bara två kompisar och min familj som visste. Så det är klart att jag tänkte på att alla kommer veta nu. Men det är inte såhär det ska gå till, tjejer ska inte bli bemötta såhär, säger hon.

Isabelle vill att hennes bemötande ska uppmärksammas för att det här är vardag för tjejer som utsätts för övergrepp.
– Jag ville sprida informationen om hur det går till egentligen, visa att såhär blir vi bemötta när vi anmäler. Att det ska skapa en debatt bland makthavare och politiker, säger hon. 

Ångrar inte anmälan

Trots att Isabelles anmälan lades ner och trots den fysiska och psykiska stressen hon upplevde i samband med det, ångrar hon inte att hon anmälde.
– Nej, det gör jag inte. Jag tror att han kommer få sitt straff ändå på något sätt. Jag hoppas för hans skull att det här blev ett wakeup-call för honom, och att han aldrig mer rör en människa på det här sättet. Mitt fall gick inte till domstol, men det stärkte mig, säger hon.

Hon råder alla som utsatts för övergrepp att öppna sig för någon de litar på, oavsett vem det är.
– Prata med någon du litar på. Säg till dina föräldrar, eller någon kompis om du inte kan prata om det hemma. Och det viktigaste av allt: oavsett hur det har gått till, är det aldrig ditt fel, säger hon. 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.