Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Huliganlivet: Våld, droger och dyra märkeskläder

Den kallas casualkulturen och den lockar fler och fler unga. Livsstilen tvinnar samman fotboll, våld, märkeskläder och droger. Gärningsmännen är namnet på de organiserade huliganer som följer Gais. Läs om deras jakt på slagsmål under en säsong.
Nick gick upp klockan fem på morgonen. Normala dagar brukade han vara på jobbet klockan sju, men just den här dagen var han tvungen att jobba undan så han kunde gå tidigare.

Gais skulle möta AIK på kvällen den 13:e juni och Nick hade laddat länge för att få möta Firman Boys - AIK:s huliganer. Kontakt var tagen och platsen uppgjord.

Det regnade hela dagen. Samlingen med de andra skulle ske klockan fem på en kinakrog, en bit från city. Han var spänd, hade svårt att koncentrera sig på jobbet. Kollade klockan, ringde runt till folk och frågade om de skulle hänga med. Han kunde inte tänka på något annat än den kommande fajten.

Det är farligt att tänka på annat när man kör truck.
Nick var en av de sista som kom till restaurangen.
"Var e alla?!"
Bara femton grabbar och majoriteten av dem under nitton år.

Det blev ingen munter tillställning. "Dansen" hade blivit inställd redan tre dagar tidigare, men Nick hade inget fått veta. Han köpte en öl och förbannade den usla organisationen. Adrenalinet sjönk och ersattes av dåligt humör.

Firman Boys hade egentligen tänkt sig en box mot IFK Göteborgs c-supportrar, Wisemen i Kungsbacka, men hade blivit upptäckta av polisen. Wisemen är IFK Göteborgs huligangäng, c-supportrar som polisen kallar dem.
AIK:s firma satt snart på en pub på Redbergsplatsen med en polisjärnring runt sig.

Då ringde Firman Boys Gärningsmännen istället. "Men då var vi på väg mot matchen, så vi sket i det," säger Nick. " Vi gick till Dubliners och sedan direkt till Gamla Ullevi. Köpte en öl och gick bort mot deras klack och pekade finger åt dem och hetsade. Då såg jag de första hoppa över planket och komma ut på plan. När inte polis eller vakter stoppade dem, trodde jag inte det var sant."

"Det var extremt lätt att få över dem", säger Nick. "Det kan du väl tänka dig själv; om du suttit på en buss i sex timmar och druckit juice och tagit droger och sen inte får till en dans. Då blir man rätt lättretad"

Nick tog några steg tillbaka. Han såg en efter en av Firmanpojkarna rulla över plan, de hoppade över planket och hamnade i gången där gaisare, supportrar, barnfamiljer, promenerade mot sina ståplatser.

Vrålet var enormt.
Ett tjugofemtal AIK-ligister sparkade och slog besinningslöst på dem som inte hade hunnit undan - eller inte fattat vad som höll på att ske.
Överraskningsmomentet var lyckat ur ligistsynpunkt: Håll ihop, anfall snabbt.

Överallt rusade folk upp på läktaren för att komma undan. Allt medan folk från Gärningsmännen försökte ta sig ner. Det var inte bara folk från Gärningsmännen som slogs för fotbollslag och stad. Där nere skymtade en VD vid ett större företag som åkte på bonk och höll på att tappa fästet under fötterna. Och där borta hade en julgran fått en Firman Boyskille på marken och sparkade vilt på honom.

Nick lyckades måtta några slag och fick själv ett slag mot axeln. Men det mesta tycktes hända runt honom och gå förbi. "Framåt , framåt var det enda jag tänkte." Råkade slå till en av de egna i bakhuvet. Någon skrek till Nick: Han är med oss!

Det kändes som flera timmar innan en svans av tunga poliser sakta lufsade över plan från andra sidan. Och då hade de flesta AIK-ligister redan lämnat scenen.
Polisen grep tre angripare. En av dem döms senare för misshandel och får tre månaders fängelse.

Varken AIK eller Gais fick bötesstraff eller poängavdrag av Svenska Fotbollsförbundet. AIK identifierade 17 egna huliganer. Tio av dem stängdes av omedelbart.

Incidenten var ett stort nederlag för GM. Nick var den förste att erkänna det, och lika imponerad som han var av Firman Boys attack - lika revanschsugen var han.

Att, kanske tvåhundra firmanboys kunde försvara sin hemmamark vid returmötet i Råsunda på hösten, bekymrade honom inte.
- Får vi bara ihop tillräckligt med folk så åker vi upp.
Och det fick han rätt i.

Nick började hänga med grabbarna för fem år sedan. Han hade precis flyttat tillbaka till Göteborg, efter många år på olika adresser ute i landet, kände inte så många, men som gaisare sökte han sig till matcherna.

Han lärde känna några från GM och så var det bara att bevisa att man var en av dem. Som inte backar. Firmor säljer inga medlemskort, man gör sig förtjänt av en plats.
- Det är min värld. Fotbollen och casual-stilen. Gemenskapen med alla. Vi har ju ett rykte om oss att vi inte skulle vara intresserad av fotboll, men vår grej är inte bara att slåss - även om det är kul. Men vi gaisare är också kända för att inte missa matchen. I nittionio gånger av fallen blir det ju bara match. Tyvärr. Det vore bra för gruppen och för rutinen om vi skulle kunna slåss mer. Det finns inget bättre än när adrenalinet pumpar, det är go stämning vid samlingarna och man vet att nåt ska hända. Klart man är spänd och nervös inför en fajt. Den som säger nåt annat ljuger. Jag tar alltid två öl innan för att kunna slappna av och må bra, ibland kokain, amfetamin eller rohypnol, det släpper också lite på anspänningen. Många tar ingenting. Dricker inte ens innan. I stridens hetta får man den där kicken. Det finns inget bättre än den! Efteråt står man och skakar. Minns inte så mycket av fajten, förutom den där känslan.

Nicks mamma brukar ringa under våra möten. Han ursäktar sig alltid och besvarar samtalet. Man kan höra hans mammas långa haranger och oftast sitter Nick bara och hummar. När han gör ett instick handlar det oftast om att han ska hjälpa henne med något. "Jag är mammas lille pöjk" säger han när han lägger på." I hennes ögon. Hon vet ju att jag har ett jävla humör... så hon kanske vet att jag ... Jag hade otur när jag flyttade upp till Göteborg. Jag bröt handleden och smällde med bilen, en fyllekörning. Jag hamnade i ett slagsmål och fick båda benen i armen avsparkade. Och sedan snodde nån min bil. Klart att hon undrar vad jag håller på med".

Nick har aldrig suttit inne, men han har en småkriminell historia bakom sig, med inbrott och försäljning av droger.
-Det var mycket ett tag. Men mest när jag var ung och dum. En fas man går igenom. Det var mest för spänningens skull. Jag har alltid jobbat.

Lagerarbetare. Uttråkad. Lever för helgerna. I tjugoårsåldern. En dag när vi sitter på Dubliners efter en match försöker han sälja Viagra till mig.

Sedan fem år tillbaka har Nick varit med i ett tiotal huliganslagsmål. Hans första dans, fajt, gick mot Västerås. Ett fyrtiotal från Gärningsmännen hade samlat ihop sig i en buss till bortamatchen. Det slutade med slagsmål - både med polis och supportrar. Såväl vanliga supportrar som c-supportrar. Nick ramlade och fick en batong över axeln.

- Sedan kom polishundarna och då var det ingen idé att stå kvar. Men när vi väl hade kommit in på arenan, så fanns det inget mellanrum mellan klackarna, och en av de våra hoppade över räcket och skallade en kille, vände sig om och gick lugnt tillbaka. Bara göra en sån grej.... Erkänn. Det är fräckt.

Nick skiner som solen när han berättar sina historier. Det enda som är trist, menar han, är att det är så långt mellan gångerna.
- Ja, tyvärr, Vi ligger ju i en sådan låg serie. Jag menar, åka till Ytterby ... det funkar ju inte.
Till skillnad från de flesta andra bland GM-folket syns och märks Nick. Medan majoriteten av dem håller sig på sin egen pub, syns Nick oftast tillsammans med vanliga supportrar på Dubliners. Och till skillnad från de flesta övriga är han dessutom social och omtyckt. Han kan lika gärna sitta och snacka med folk från Gais styrelse - till publikvärdar. Han är känd av de flesta. Inom alla Gais otaliga grupperingar. Även om de inte alltid känner till hans lilla hobby.

Bland många vanliga supportrar finns en acceptans mot GM. Som anser det är bra att Gais har en klick som slåss i lagets namn: Gais blir lite större som lag. Andra support-rar vet inte ens att GM existerar. Än mindre hur de ser ut. De flesta vill självklart inte att Gais, som klubb och varumärke, förknippas med firmaverksamhet och huliganvåld.

Huligansäsongen är lång. I mars i år började scenen röra på sig: "Jag vet inte hur det gick till, jag blev helt chockad av att Öis hade ett gäng att ställa upp med. Vi hade samma nummer, var lika många som dem, femton pers."
På kvällen, i en mörk och glåmig Redbergs-park möttes de. Ingen polis i sikte.

Det blev en springfight; Gais Yngre anföll upp mot en liten höjd och rakt in i det orutinerade öisgänget. GY lyckades hålla frontlinjen, men Nick halkade och fick en smocka. Kaos i mörkret och en kille råkar slå ner sin egen brorsa. Ungefär fem sekunder senare var boxen över.
Det var en skojig box, enligt Nick. "Efter några sekunder låg de och sprattlade på marken och bad om nåd. Några hade knogjärn i den fajten. Det är annars en hederssak: Inga vapen och inga sparkar på liggande. Men allt kan hända och det är inte alltid reglerna följs."

Men för Gais ligister blev det en lugn vårsäsong. Laget tog ledningen i superettan. Det som hände på huliganscenen, hände på andra håll i landet.

Under andra delen av säsongen stod jag med Nick och hans gäng på Östra Stå. GM höll till vid sidan av klacken. Det skedde inga större incidenter, men det var nästan alltid de som rusade ner mot planket när domsluten gick emot Gais. Spottade mot domare och motståndare. Under Gais-Mjällby kastade några av dem in enkronor mot linjemannen.

Det finns många dåliga förlorare bland supportrar, men huliganerna är helt klart de absolut sämsta.
Det började nu pratas om att ta kontakt med Västeråshuliganerna inför matchen mot Västerås.

Redan vid nästa möte hade Nick införskaffat ett nytt tandskydd. Det första bara försvann. Han vet inte vart. "Jag köpte ett blått nu. Men du vet man måste koka det och sen sätta in i det i käften så det passar. Fy fan vad det isade! Gjorde ont så innihelvete"
Ligistlivet är hårt.

Om supportervåldet tidigare var ett problem inne på arenorna, flyttade huvuddelen av incidenterna ut i parkerna och på torgen för tio femton år sedan. Vid högriskmatcher har polisen alltså två "matcher" att bevaka nu för tiden.

- Om det är säkrare att gå på matcher i dag? Nja, det är i alla fall inte mindre säkert i dag än för tio år sedan, säger Östen Gustavsson - en av landets sextiotal supporterpoliser.

Ju bättre polisen har blivit de senare åren, desto mer har firmorna blivit tvungna att byta taktik. En slags katt- och råtta-lek som går ut på att finta polisen.

Landskamperna har blivit en sådan arena och när Öis mötte Hammarby stod logiken på spel när Stockholmsligisterna tog kontakt med Gais Yngre och inte Öis c-supportrar. Men de flesta fajter stoppas redan innan. Polisens underrättelseverksamhet har haft lyckade år.

Östen Gustavsson, i Göteborg, vill egentligen inte säga så mycket om de här grupperna. Han menar att ligisterna gillar att se sig själva i media, de gillar att bli omskrivna för sina gärningar.
Han tonar också ner framväxten av firmorna.
- Det är sällan någon visar upp sig på fältet. Om femton personer slåss på Järntorget kallar inte jag det för firmaverksamhet. En firma ska ha lite storlek, bra organisation och kunna visa sig mer än en gång om året. Jag tror inte det finns underlag för så många fler firmor i Sverige. Det som är ett nytt fenomen är bildandet av yngre firmor. Det fanns inte tidigare. Gais, till exempel, har ju en yngre och en äldre grupp.

När Östen Gustavsson ska peka ut lag som har riktiga firmor nämner han de tre Stockholmslagen, plus Helsingborg IF, IFK Göteborg och Gais. Utanför gränserna är det ett stort problem i Syd- och Mellanamerika, i Asien är det på frammarsch.

I England, Holland, Italien och Belgien är förekomsten fortfarande utbredd, men där huliganismen är som störst just nu, menar Östen Gustavsson, är i de gamla öststaterna.
- I Sverige är problemen små i jämförelse.

Det dräller inte av svenska undersökningar av fotbollshuliganism, men en som har undersökt våldsamma pojkar heter Björn Johansson, lektor vid institutionen för beteende social och rättsvetenskap på Örebro universitet.

Hans avhandling Att slåss för erkännande rör sig i citytrakter med pojkar och gängslagsmål. Han menar att mycket av den här typen av aktiviteter är rituella.
-Det är ingen religiös historia, mer en emotionell gemenskap. Som en familj, som man försvarar på samma sätt. De behöver inte ens vara så speciellt intresserade av fotboll. Man samlas runt en symbol eller lagets färger, men mer för att hänga med grabbarna, för att få slåss. Det är samma mekanismer som styr huliganer - som till exempel mc-gäng.

Björn Johansson säger också att det behöver inte vara dåligt - att söka sig en tillhörighet.
- Hela samhället bygger ju på det. Det är grundläggande. Jag förstår att dom håller på, men som uttrycksform kan jag inte säga att det är rätt. Hela samhället säger nej.

- I mångt och mycket är det ett erkännande man slåss för - dom vill bli sedda för någon. Bli något. I fotbollssammanhang blir man den som står upp mot fienden. På huliganscenen, som på gatan, kan våld fungera som ett medel för erkännande.

Engelska studier visar att det är främst arbetarklassen som uppträder på huliganscenen. I Sverige är klasspridningen större. Även på en vänster och högerskala.

Många i de tidiga firmorna var gamla skinnbollar, några av dem nassar. Enligt Nick är några i GM vänster, men de flesta skiter i vilket. "Vi är partipolitiskt obundna och själv är jag inte ett dugg intresserad: Jag litar inte på politiker, det är bättre att köra stenhårt för sig själv i stället."

En stad som är ungefär lika stor som Örebro är Västerås, men Västerås c-supportrar har på senare år utmärkt sig på ligistscenen. Gais hemmamatch mot Västerås var en högriskmatch.

Nick påminde om en förlorad fight från senaste bortamötet då västeråsarna hoppade på Gais-supportrar vid en pub innan match.
- Dom slog till och med ner våra julgranar, så nu funderar vi på att hämnas på samma sätt.

Kontakt togs innan match. Platsen skulle bli Kungsparken eller Kungstorget.
Jag skickade ett sms till Nick på morgonen och frågade om han var nervös. Han svarade: "Nej ladad som fan. Själv då?"

Hela dagen hade Gärningsmännen haft utkik ute på stan. Oftast är det de yngre som fungerar som spioner. En efter en släntrade de kepsförsedda killarna ner till Café Nevada vid fem. Men ingen Nick, och det kom bara tretton personer. Nick ringde asförbannad från jobbet. Han kom inte ifrån i tid. Efter en timma gick de ut på Vasagatan. Ner längs Avenyn, raka vägen till Dubliners. Nick hade hunnit dit. Han hälsade knappt.

"Vi får snacka sen", sa han och begav sig av med de andra i snabb takt.
Men dom hade tappat kontakten med Västeråsarna.
Strategin blev istället att inta sittplats för att kunna spana ner på Västeråsklacken. Och sedan, från läktaren, hoppa rakt ner i Västeråsklacken och slå dem på käften.

GM-gänget upptäcktes utanför Gamla Ullevi. Inte av Västeråsklacken, för de var bara tre personer, utan av Gais egna publikvärdar som fick syn på det rutiga kepsfolket. Det blev febril aktivitet i hörsnäckorna och hastigt tillkallade möten, lite varstans, med säkerhetsansvariga, supporterpoliserna och de inhyrda vakterna från säkerhetsbolagen.

Någon ville sätta säkerhetsfolk bland GM-gänget. Polisen avrådde: Låt dem inte tro att vi vet om dem. Lösningen blev en annan: Aldrig förr hade tre lyckligt ovetande Västeråssupportrar haft så mycket säkerhetsfolk, inom några armlängders avstånd, under en hel match. Och kanske aldrig haft så många ledsagare runt sig för att köpa korv under pausen.

Under matchen trampade några ur GM-gänget ner till räckena för att inspektera läget. De räknade västeråsarna, kände på räcket men insåg det omöjliga i att hoppa över det skyddande taket.

För en hårt lagerarbetande Nick höll säsongen på att rinna iväg. För Gaisligisterna hade det varit en skral säsong, men det blev i alla fall en tredje regelrätt fajt. I september. Innan det allsvenska mötet ÖIS - Hammarby.

Efter mars-slagsmålet hade Öisligisterna hållit sig i skymundan och när Hammarby kom till Göteborg så var det till Gais Yngre man ringde. Bajen ställde också upp med ett ungt gäng. För några av söderkisarna var det första fighten. Gais yngre var något fler och uppgörelsen skedde vid kyrkogården i Lunden några timmar innan match. Resultat: en Göteborgs-axel ur led och en Göteborgs-hand bruten på flera ställen.

Inte heller den här gången hade Nick kommit från jobbet.
-Det är alltid tråkigt som fan att missa en schysst fajt. Men det viktigaste var ju att vi vann.

Det började närma sig revanschmötet mot AIK och supportrarna på Gais olika klotterplank hade lite olika anledningar att stanna hemma i soffan. Några ville bojkotta Solnalaget eftersom deras supportrar beter sig som svin och andra vågade helt enkelt inte åka till Råsunda och riskera bli tandlösa.

Nick och hans grabbar velade också. De insåg att det var hopplöst att åka dit för en box mot tvåhundra sugna Firman Boys på Fridhemsplan. En klassisk old-school-taktik dryftades: Gå av på Söder, tunnelbana till Solna och sedan smyga sig på Firman Boys vid någon av deras pubar.
Något försenat, vid halv åtta på morgonen, gick bussen mot Solna. GM-gänget hade hyrt en egen buss. 36 personer var på väg.

Efter ett tag insåg busschauffören vilken typ av turister som han hade ombord och ringde polisen. Poliseskort, järnring runt puben, sju polisbilar, och eskort till arenan.

Under denna högriskmatch var 62 poliser utkommenderade, AIK hade 50 inhyrda säkerhetsvakter och 40 publikvärdar på plats. Gais hade skickat tio publikvärdar.
Gärningsmännen var omringade, men vid arenan fick eftersläntrare från Firman Boys till slut syn på dem. Folk från båda läger försökte hitta luckor, men polisringen var för stark.

Nick hade svårt att koncentrera sig på matchen. Han spanade åt alla håll samtidigt. Matchen i matchen var inte över, men det fanns inget uttalat om att storma plan. Eller hoppa över stängslet.

Efter matchen blev vi kvar en timme. När Råsunda hade tömts stod Nick och de andra längst fram vid utgången. Redo med tandskydd, att storma ut och ta första smällen.
Vi kom ut till väntande poliser och i parken, ovanför arenan cirkulerade några tålmodiga AIK-ligister fram och tillbaka, men utan att kunna komma närmare. Bussarna var försenade. Ännu en halvtimmes väntan på flaskkast-avstånd.

Vi stod tätt packade, barn, gamla pappor, mammor, julgranar, GM och vanliga supportrar. Men inget hände.
Bussarna kom. Blåljus överallt. Hela utfartstvägen var avspärrad. Utan en enda "allvarlig incident" lämnade polispiketen oss vid Kungens Kurva.

Stockholmsligisterna ringde upp Göteborgsligisterna som satt på bussen hem.

Dom sa:
- Bestäm ni tid och plats så möter vi upp!

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.