- Jag tänker inte gå över nittioårsstrecket. Det känns helt omöjligt. Nu när jag kommit till klarhet och försonat mig med tanken att dö känns det lugnt och tryggt. Jag är så nöjd över mitt liv och tacksam över allt jag fått uppleva. Jag vill dö för att jag är färdig, säger hon.
Bredvid hänger en inramad påminnelse från tiden då hon spelade huvudrollen i Tjechovs pjäs Måsen, och då ensemblen vann pris på biennalen i Venedig.
Snett framför fönstret står det stora toalettbord, med oval spegel, som stammar från hennes mammas föräldrahem. Själv är hon nätt som en flicka i kroppen, ljushårig med snedlugg och har moderiktigt silverclips i ena örsnibben.
Gerd Hagman föddes 1919 i Lysekil, exakt en trekvart före sin tvillingbror Bertil. På äldre dar har de flyttat ihop i ett äldreboende i Sköndal i Stockholm.
- Om vi hade träffats på en tillställning, så hade vi aldrig dragits till varandra. Vi är två helt olika väsen och har helt olika kynnen, säger Gerd Hagman.
Men när det gäller rätten att välja sin död, då delar de åsikt. Däri har de ett stort stöd av varandra. Den senaste tiden har de sett till att värdefulla böcker hamnat på biblioteket och sina kroppar har de sedan länge lovat bort till vetenskapen.
Läs hela artikeln i GP söndag.
