Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Hallå eller! Gudrun Schyman

Under sonens förlossning var planen att samtidigt jobba som ljudtekniker – men så blev det inte. Den här veckan pratar vi med Gudrun Schyman, som tycker att riksdagen är överreklamerad men ändå ska kandidera dit.

Vad ska du göra i helgen?

– På lördagen ska jag vara med på feministisk förfest här i Simrishamn, det är FI Österlen som ordnar en fest på temat "ett år innan valet". Det blir politik, sång, film, barnhörna och utfrågningar av lokalpolitikerna, FI är ju det tredje största partiet i Simrishamn. På söndagen blir det nog trädgården. En bra blandning av politik och praktik.

Vad ska du göra i trädgården?

– Det är frukten. Jag har något som heter krikon, som är som ett plommon men mindre. De är gula, fantastiskt färgrika, och har nu ramlat ner från träden och ligger och dräller som guld på gräsmattan. Dem måste jag ta hand om, sedan blir det nog marmelad och pajer av dem.

Du jobbar som talesperson för FI (Feministiskt initiativ). Hur mår partiet i dag?

– Jo, väldigt bra. Det är full fart, ett otroligt stort intresse. Vi har en skugg-riksdagsgrupp sedan några år, och där skriver vi motioner. Den 4 oktober ska vi presentera dem, och vi kommer att lyfta frågor som vi är ganska säkra på att de andra partierna inte kommer att lyfta. Vi kommer bland annat med en kulturmotion, där vi kräver mer resurser till kulturen och mindre pengar till försvaret.

– Jag har också lanserat en ny tjänst som är ett slags homeparty – om du samlar ihop 25 personer kommer jag hem till dig och har ett politiskt möte. Det har blivit en succé. Vi ser det som en inledning till valrörelsen, men det kommer nog att fortsätta även efter valet. Det handlar om att sänka trösklarna och få till ett medborgerligt samtal om politiken och livet. Så framöver kommer jag att åka runt mycket – till bland annat Göteborg, Stockholm, Malmö och Lund. Jag har fått inbjudningar från hela landet, men det kommer nog främst att bli storstäderna.

När du träffar en person som säger att jämställdheten har gått för långt i Sverige, vad brukar du svara då?

– Då redogör jag för fakta. Jag redovisar för hur det ser ut med till exempel lönefrågan, eller hur det ser ut med ansvaret för föräldraskapet. Jag hetsar inte upp mig, utan svarar med fakta. Vi har långt kvar. Det är egentligen väldigt enkelt: det här är ett kunskapsområde, inte en åsikt. Man kan inte tycka att jämställdheten har gått för långt när det går att visa att det inte är jämställt.

Många man pratar med i dag vet knappt om FI ens finns längre, partiet syns inte alls på samma sätt som i förra valet. Förutom de här vardagsrumsmötena, hur ska ni göra för att få upp partiet på agendan igen?

– Det är i väldigt hög grad mun-mot-mun-metoden. Vi saknar pengar, personal och kontor, vi har egentligen ingenting. Vi drivs av vårt engagemang och finns på nätet. När det närmar sig val kommer vi att göra som de andra partierna, hålla möten på torget och lansera en valplattform. Vi kommer nog att synas och höras, men just nu handlar det mycket om gräsrotsarbete.

Hur blev du själv feminist?

– Jag blev det när jag fick större kunskaper om hur det har sett ut historiskt, när jag tittade på min mammas liv och på mitt eget liv. Jag blev feminist på 90-talet, efter att jag hade blivit partiledare. Hade jag varit feminist innan hade jag nog inte blivit partiledare. Det fanns ju kvinnor i partiet som var feminister, och de betraktades som lite besvärliga och trista typer. Att vara feminist räknas ju som ett särintresse – det finns kvinnoförbund, men inte mansförbund. Det är något annat, det är inte riktigt politik. Jag hade haft svårt att komma fram och svårt att bli partiledare om jag hade varit uttalad feminist innan. Men när jag sedan såg hur det såg ut – som partiledare reste jag ju runt i landet och träffade massor av människor, som förmedlade sina erfarenheter, och när jag lade ihop deras berättelser med mina egna fick jag en större medvetenhet.

Vad är ert mål i valet nästa år?

– Vi ska in i EU-parlamentet, riksdagen och in i fler kommunfullmäktige än Simrishamn, och här ska vi fördubbla antalet platser. Vår paroll är "Ut med rasisterna, in med feministerna", det tycker vi är en tydlig och klar markering.

Hur är det att sitta i Simrishamns kommunfullmäktige?

– Det är väldigt roligt! Jag sitter i kommunstyrelsen också, och i det kommunala bostadsbolaget. Det är på kommunnivå det ska göras, riksdagen är överreklamerad – den har avlövats på makt, många beslut har flyttats till Bryssel och till kommunal nivå. Därför är det otroligt viktigt att man har en kunskap och insikt om jämställdhet i kommunerna, det kan gälla till exempel rätten till heltid. Kommunen är ju både en arbetsgivare och en instans som ska ge service till medborgarna, då ska man kunna mötas av en service som är jämställd.

Men saknar du aldrig riksdagen?

– Nej. Jag satt där i nästan 20 år, jag kan det där. Att jag kandiderar till riksdagen nästa år handlar inte om att jag saknar den, det handlar om att jag vill föra in feminismen i den politiska strukturen.

Du är född och uppvuxen i Täby och har bott mycket i Stockholm. Varför bor du i Skåne?

– Jag flyttade hit i slutet av 70-talet, med mannen som sedan blev pappa till mina barn. Vi hade bestämt oss för att lämna stan och skulle egentligen flytta norrut, men det blev ändrade planer. Vi hamnade här eftersom vi kände några som hade en avstyckad gård som de funderade på att göra sig av med. Vi tänkte "vi hyr den ett år, så kan vi känna på hur det är". Sedan blev vi kvar, och jag borrade ner mig i den skånska myllan. Jag bodde här i tio år innan jag och min sambo separerade, då flyttade jag tillbaka till Stockholm och bodde där med barnen i tio år. När de slutade skolan och kunde klara sig själva flyttade jag tillbaka till Skåne.

Finns det saker du ångrar i karriären?

– Nej. Det ligger nog inte för mig att ångra saker över huvud taget. Det man har gjort har man en gång gjort för att man trodde att det var det bästa just då. Visst händer det att jag tänker på en situation och funderar över vad som hade hänt om jag hade gjort annorlunda, men det viktigaste är att man lär sig av sina erfarenheter. Vilket jag tycker att jag har gjort, jag tycker att jag har blivit klok med åren.

Vem är din favoritartist?

– Jag har inga sådana.

Men lyssnar du aldrig på musik?

– Jo, men jag lägger inte namn på minnet. Jag har en väldigt bred musiksmak, jag lyssnar på klassiskt, jazz, pop och annat, jag har ingen definierad musiksmak.

Brukar du handla på Ebay?

– Nej. Jag handlar aldrig på nätet över huvud taget, jag vill hålla, känna och lukta på saker.

När jag nämnde för några kolleger att jag skulle ringa dig började det direkt pratas om din förlossningsfilm, där du föder din son, och snart handlade hela vårt morgonmöte om förlossningar. Hur känns det att en dokumentärfilm från 1979 fortfarande väcker sådana känslor?

– Det är fantastiskt roligt! Det är underbart, för det är en bra film med mycket kraft i. Den var en del i ett förändringsarbete kring förlossningar som Signe Jansson, barnmorskan i filmen, jobbade mycket med. Hon ville att förlossningen skulle bli en angelägenhet för föräldrarna, snarare än för läkarna och sjukhusen. Sedan blev det ju roligt eftersom min sambo Lasse, som skulle göra filmen, fick ryggskott. Men den blev väldigt bra ändå, och jag är glad att den fortfarande används. Den handlar mycket om tekniken, om andning, avslappning, att låta kroppen arbeta i lugn och ro, och det är en metod som står sig. Jag möter många föräldrar som har sett den.

Var det aldrig så att din son önskade att den aldrig hade gjorts?

– Nej, nej, han har också sett den! Han har barn själv, och mamman till barnet har också sett filmen.

Enligt min kollega var du en "natural born föderska".

– Ja, jag tror faktiskt det, och det hade jag ju ingen aning om. Det var första barnet, och från början hade jag själv tänkt jobba som ljudtekniker och sköta ljudet under inspelningen. Men eftersom Lasse fick ryggskott fick vi ta in kolleger som hjälpte oss, och det kanske var bra. Jag hade ingen aning om hur det skulle gå till. Men min kropp fungerade väldigt bra, det var helt otroligt! När min dotter sedan föddes tog jag emot henne själv. Först kom huvudet, sedan tog jag tag under hennes armhålor och drog ut henne. Det var så härligt!

Gudrun Schyman

Gör: talesperson för FI, Feministiskt Initiativ. Sitter i kommunstyrelsen och kommunfullmäktige i Simrishamn för FI.

Bor: Simrishamn.

Familj: sambon Jacques Öhlund, två vuxna barn, barnbarn.

Bakgrund: Bland annat partiledare för Vänsterpartiet (1993-1997 och 1998-2003).

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.