Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

1/6

Här körde mördaren längs Drottninggatan

Personer med polisvästar sökte igenom soptunnorna på Vasagatan i Stockholm under lördagsmorgonen. Ett betonglejon står på sned och det är flera meter långa däckspår på Drottninggatan vid den plats där lastbilen kapades. Hela vägen ner mot Åhléns ligger glassplitter och enstaka filtar kvar efter gårdagens räddningsinsats. Förbluffade människor står och går längs gatan och försöker ta in det ofattbara, att terrorn har kommit till Sverige. – Vi tänker inte låta oss förändras, säger Jonas Sjöstedt som har kommit till platsen för att hedra offren.

Lisa Ingeborg står och tittar på blommorna som ligger vid avspärrningarna. Hon och sambon är på ”kärlekstur” och har lämnat barnen hemma i Norge men resan blev långt ifrån det förväntade.

– Vi tänkte att vi drar till Stockholm för det är en trygg stad men så händer detta, säger Lisa.

Sambon Johan Petter satt på en bänk på Drottninggatan medan sambon Lisa Ingeborg shoppade inne på Zara under fredagseftermiddagen. På Lisas kvitto står det 14:51. Två minuter innan det första larmet kom till polisen om den misstänkta terrorattacken.

– Jag satt och scrollade i mobilen när jag såg lastbilen 20 meter ifrån mig. Den vinglade fram i hög fart så jag sprang så fort jag kunde ner för en sidogata.

Parallellt hade alltså Lisa precis betalat för sina varor.

– Jag hörde en hög smäll och så började massa folk springa in i butiken. En person ropade "terror". Sen såg jag nåt stort som flimmrade förbi. Det gick så snabbt så jag uppfattade inte vad det var.

 

Hon valde att leta efter honom

Lisas reagerade instinktivt. Eftersom hon lämnat Johan på bänken utanför gick hon emot strömmen av folk och mot ingången.

– Folk som sprang i panik och många skrek. Jag såg röken som vällde ut från Åhléns men jag valde att gå ut på gatan och leta efter honom, säger hon och tittar på Johan.

Efter en stund så ringde Johan och paret återförenades.

– Sen mötte vi några främlingar på gatan och berättade vad som hänt. Vi fick komma in på deras kontor och dricka kaffe men sen började rykten florera om skottlossningar och bombhot så då gick vi ner i deras skyddsrum. Där satt vi kvar till klockan 18, berättar Johan.

Hur mår ni nu?

– Vi är glada att vi lever, svarar Johan.

– Jag känner mig sliten. Jag har sovit dåligt men från vårt hotell på Vasagatan hörde vi att det spelades musik på gatan. Det var vacker musik och det kändes fint, mitt i allt, fyller Lina i.

 

Flera ställen att lämna blommor

En bit längre ner på Drottninggatan möter GP Janko Savic. Han har två blombuketter i famnen.

– Jag har redan lämnat blommor vid avspärrningarna längre fram men jag tänkte lämna dessa längre upp också, säger han kort innan han går vidare.

Vid ett kafé står en kvinna och gestikulerar för en spansk journalist. Hon är upprörd och det syns på håll att hon blev vittne till den misstänkta terrorattacken.

– Jag satt här och åt när den körde förbi. Jag tog ut alla mina filtar och försökte hjälpa de två kvinnorna som blev påkörda precis där, säger Milla och pekar ett par meter bort.

På platsen ligger det en filt med en lastpall över. Under den ser man blodspår som troligtvis är kraftiga för bredvid är det synliga spår efter blod men dessa har inte täckts.

– Den ena kvinnan blödde från örat, näsan och munnen, säger Milla.

Vad hände med den andra kvinnan?

– Hon låg i famnen på en annan kvinna. Hon såg inte lika skadad ut som den första men hon var i chock. Hon låg helt paralyserad, som ett barn, i famnen på den där kvinnan.
 

"Jag ville bara återförenas"

Andreas Olofsson står och väntar utanför en port, precis där lastbilen kapades, med lilla Ilin i barnvagnen. Igår skulle han ha mött upp sambon Lina Bondestad på centralen klockan 15:10 på fredagen men det blev ändrade planer.

– Jag var på ett möte precis vid Klara kyrka när en kollega kom in som pratat med nån som sa att en lastbil kört in i folk på Drottninggatan. Sen tog det en stund innan det sjönk in och då började alla ringa sina anhöriga, berättar Lina.

Lokalen där mötet hölls ligger bara ett stenkast från Åhléns där skräckfärden fick sitt slut. Från fönstren kunde hon se folk fly i panik och hur allt fler poliser anlände till platsen, såväl till fots som i polisbilar av olika slag. Där blev Lina och hennes kollegor fast till klockan 18.

– Det var väldigt obehagligt. Vi var så nära och hade varit på de här ställena tidigare under dagen.

Hon begrundar däckspåren och så fortsätter hon:

– Man är van vid att läsa om att sånt här händer på andra platser men den här gången var det inte nånstans långt borta och samtidigt var ni på väg. Det enda jag ville var att återförenas med er, berättar Lina.
 

Bor i Nol

Den lilla familjen bor i Nol men skulle passa på att hälsa på vänner i Gröndal, söder om söder i Stockholm. Parallellt som Lina nåddes av nyheten om dådet stannade Andreas Olofsson och lilla Ilins tåg.

– Tåget var försenat som tur var. Vi var utanför Årsta när det blev helt stopp. Så blev vi sittandes där i en och en halv timme, berättar Andreas.

Därefter körde tåget fram till Södra station där samtliga passagerare fick gå av eftersom centralen var avstängd.

– Som tur är bor kompisen på rätt sida av stan. Det blev fem kilometers promenad efter att vi gått av så det är skönt att hämta ut ombyte nu.

Linas väska blev kvar på hotellet som ligger precis där lastbilen kapades.

– När jag kom ut från mötet vid 18-tiden insåg jag att allt var avspärrat så det var bara att strunta i väskan.

Hur kom du till Gröndal?

– Jag frågade en vakt hur jag skulle få tag i en taxi och han sa att det nog var svårt men att jag skulle gå ner några gator. Så jag började gå och tänkte att jag skulle haffa en på vägen men jag hann komma fram innan någon ledig taxi syntes till.

Lokaltrafiken i Stockholm var avstängd från det att det misstänkta attentatet inträffade och fram till midnatt mot lördag. Alla som blivit fast någonstans fick således gå hem eller försöka fixa skjuts.

– Det var en märklig känsla att gå på gatan när så många var ute samtidigt. Det har nog aldrig känts så konstigt att gå utomhus, avslutar Lina.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.