Gunnel är inte redo att dö ännu

Men nu har hon bestämt sig för att greppa detta sista halmstrå för att få lite mer tid. Även om lungcancern ibland gör henne förlamad av trötthet och att hela andningsapparaten rister för att stötvis hämta luft, så ger hon intryck av en parant dam med nylagt hår och knallblått nagellack, där hon ligger uppallad på ett halvt dussin kuddar i sängen. Rummet som är hemtrevligt inrett med tvåmanssoffa och sekretär, luktar svagt av rengöringsmedel och blommor. I fönstret står den enda ägodel som hon kan tänka sig att ta med sig när hon går; en teckning gjord av det fyraåriga barnbarnsbarnet Leo, som kämpat med att ge huvudfotingen ett litet leende.

- Jag har haft ett ganska jobbigt liv. Det retar mig att nu när jag kunde haft det bra, så blir jag dödsjuk i stället. Det tycker jag är så jäkla orättvist. Vid det här laget skulle jag kunnat komma tillbaka från Kina efter att ha tittat på kinesiska muren och den förbjudna staden. Och om jag varit pigg och alert kunde jag till exempel varit på väg till Mexiko för att titta på inkakulturen, säger Gunnel.

Hon har svårt att acceptera det som hänt under det senaste året och som förmodligen kommer att leda till en enda utgång: döden. Hon är 79 år fyllda och skojar om att hon nyligen blivit av med sin sista anställning inom socialförvaltningen. Till yrket har hon varit sjukhuskurator på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg.

Först för ett halvår sedan upptäcktes hennes cancer. Då hade hon haft fyra lunginflammationer på ett år och levt med en obändig trötthet under en lång tid. Om hennes poliosyndrom sammanblandats med tröttheten som cancern gav, och därmed försenat diagnosen, lär hon aldrig få veta. Det senaste halvåret har varit en enda lång rad av sjukhusvistelser, som i sin tur kantats av akut blodförgiftning och attacker av hög feber.

- I höstas, långt före cancerbeskedet, fick jag en slags dödsaning med en känsla av att det var bråttom, att jag snart skulle dö. Då försökte jag se om mitt hus lite, gjorde mig av med en del saker och gav en flaska whisky till en person som servat min bil under alla år. Mer orkade jag inte göra. Nu är sakernas tillstånd som de är. Det är sorgligt och det är smärtsamt, förklarar hon och lyfter syrgasslangen ur näsan för att snyta ut gråten.

Helst av allt skulle hon vilja bli så bra att hon kunde göra något så vardagligt som att gå ut och titta lite i affärer eller åtminstone få krafter till att fortsätta att skriva på den barnbok som ligger inbäddad i den bärbara datorn på bordet.

- Jag har lust att skriva, men ingen ork. Nu när jag ligger stilla så här i sängen, så känner jag mig hur bra som helst. Men det räcker med att jag tar ett par steg, så blir tröttheten så överväldigande att jag nästan ger upp.

För bara någon vecka sedan var hon hemma i sin lägenhet för första gången på länge. Det var vemodigt. Att gå omkring och titta på sina personligt valda lampor och glassaker som hon samlat under alla år. När hon stängde dörren, stängde hon också ingången till en epok av 30 års boende på samma ställe, där man och tre vuxna barn, barnbarn och barnbarnsbarn kommit och gått.

- Jag var så trött efter det att jag inte orkade känna efter hur ledsen jag var. Jag tänker inte i tid längre. Jag har lärt mig att ta en dag i taget.

Om jag tänker för långt fram så svänger det för fort mellan hopp och förtvivlan. Då blir jag bara tröttare och gråter, säger Gunnel som förklarar att det värsta inte är tanken på själva döden utan det är att den tid som är nu innan, att den rinner ifrån henne och att inte ha någon framtid för att där framme finns en oöverstiglig tegelvägg som betyder: Slut på detta jordeliv.

I sin ungdom skrev hon dikter. Där fanns det en som handlade om en länga av rum, med halvöppna dörrar, där inget rum var i ordning. Det är en bild som kommit starkt tillbaka till henne på sistone.

- Denna känsla av att det är för sent att gå tillbaka och göra något har jag nu också och den gör mig så hemskt illa. Jag tycker inte att jag har ogjorda saker med barnen eller med någon annan människa, utan det är mer att jag inte vill gå ifrån dem. Jag är inte redo att lämna dem ännu och jag skulle vilja ha gjort mer med dem. Men jag hade ingen chans att göra saker och ting annorlunda. Jag vill att det skall stå i min dödsannons att jag gjorde så gott jag kunde.

Hon känner ingen oro för barnen, de reder sig. Själv skulle hon vilja bli ihågkommen som en ärlig, rak och hjälpsam person. Hon tror inte att man blir djupsinnig för att man håller på att dö. Däremot är det som om många oväsentligheter skalas bort. Världen krymper till detta lilla rum, som om hon befann sig i en bubbla dit världshändelser har svårt att tränga sig in.

På sätt och vis blir det en arena för kamp mellan liv och död.

Gunnel är inte rädd för det som kommer efter döden. Hon tror på Gud och att det blir en forsättning efter döden.

- Jag vet inte om tron hjälper mig, men vad jag vet är att det finns ett liv efter detta. Jag har haft kontakt med andra sidan och jag känner mig trygg med att min man och mina föräldrar väntar på mig där.

Hon är inte heller rädd för lidandet, utan litar på att personalen fortsätter att dosera morfinet så att hon inte skall ha ont.

- De tar i mig varje dag som för att visa att jag finns. Det är väldigt skönt att få bli omkramad när man är ledsen. Här vågar gästerna visa sina känslor och få förståelse för dem, förklarar hon.

Det är bra, även om det varit svårt att vänja sig vid att bli påklädd och omhändertagen. Det har blivit viktigare att ha det fint omkring sig. Därför är det vilsamt att ligga på ett hospice som är omgivet av lövverk med vackra höstfärger, konstaterar Gunnel och gör sig redo för att tillfälligt lämna sin syrgasapparat och gå ut en kort stund på verandan för att hämta en nypa luft. Hon tar på sig morgonrock och röda skinnhandskar.

I köket dukas dagens lunch på en bricka: fläskytterfilé med potatisgratäng, plus sallad och hemgjord jordgubbskräm till efterrätt. Till det ett glas rött vin. Det gäller att njuta av det lilla.

- Jag har bestämt mig för att kämpa. Det kan ju hända underverk, man vet ju faktiskt inte. Där i finns det naturligtvis ett hopp, även om det är minimalt för min del.

Agneta Slonawski