Han kan gå, men ytterst korta sträckor, tungt vilande på sina kryckor. Armarna lyder inte. Handikappet gör att han är beroende av ständigt stöd för att klara vardagen.
Farad Said, 40 år, kommer från de kurdiska områdena i norra Irak. Just nu är han hemlös och sover i en skrubb eller hos olika bekanta i Hammarkullen, i avvaktan på att avvisningen verkställs.
Vardagen präglas av väntan, ovisshet och ångest, säger han.
- Det är bättre att dö här än att skickas tillbaka. För en månad sedan stod jag med rullstolen framför spåren och tänkte: "ska jag?" Men jag ändrade mig, för jag vet att det ändå finns lite hopp, att det finns de som bryr sig om mig.
Han hade tills för fem månader sedan bistånd från socialen, särskilt boende och hemtjänst, men det tillfälliga uppehållstillståndet gick ut. Hans ansökan om permanent tillstånd avslogs av Migrationsverket såväl som överinstansen Migrationsdomstolen. Nu återstår att lämna landet.
- Migrationsverket menar att jag skulle kunna leva i Irak i dag på samma sätt som jag gjorde innan jag kom till Sverige. Men det finns ingen som kan ta hand om mig där.
Farad Said kom till Sverige i mars 2004. Han hade varit rullstolsburen sedan 1990, efter att under Gulfkriget ha träffats av en amerikansk granat, och hade efter kriget tagits om hand av sina föräldrar i norra Irak. När de avled 2003, säger han, försökte han klara sig själv ett år, vilket inte gick. Han beslöt sig för att resa i väg; sålde huset och sina ägodelar och tog planet till Sverige.
Efter beskedet om utvisning har Farad Said, med hjälp av advokaten Doris Murro, försökt få till en omprövning hos Migrationsverket, men någon sådan blir det inte, säger hon.
- Hans situation är olycklig, men inte olycklig nog. För att synnerligen ömmande skäl ska gälla måste man i princip vara döende.
Farad Said säger att han känner sig döende, inombords.
- Det blir värre och värre för varje dag som går. Psykiskt. Jag är rädd, orolig, bekymrad. Eftersom jag inte kan klarar att ta hand om mig själv har jag inget liv att komma till.
