– Preskriptionstiden utgör det uppenbara och olösliga hindret. Den allmänna preskriptionen inträder efter tio år från i det här fallet den påstådda skadevållande händelsen. Det är för lång tid tillbaka helt enkelt, säger Schultz.
Men professorn i civilrätt, inriktad på skadeståndsrätt vid Stockholms universitet, ifrågasätter om det är rimligt att staten ska slippa ansvar i en sådan här fråga bara för att det tagit tid – särskilt eftersom en av anledningarna till att det tagit tid är statens agerande.
– Principfrågan jag tycker man kan ställa är om staten ska kunna gömma sig bakom preskriptionsreglerna om staten gjort sig skyldig till överträdelse av grundläggande fri- och skyldigheter, säger Mårten Schultz.
Små chanser ändå
Det bröderna har utsatts för kan handla om en kränkning som faller under rätten till att få en rättvis rättegång. Bland annat att bröderna 1998 pekades ut i polisens pressmeddelande, inte fick chansen att försvara sig och inte fick någon advokat.
Men även om preskriptionstiden gick att kringgå skulle det vara svårt att få skadestånd, menar Schultz.
För att få så kallad kränkningsersättning krävs att kränkningen uppkommit genom ett brott.
– Det är inte säkert att någon av dem som var inblandade i den första förundersökningen begick något brottsligt. Det är till och med troligt så att det inte begicks några brott, efter vad åklagaren framhöll, säger Mårten Schultz.
"Svider i ögonen"
Om bröderna vill få ersättning för personskada måste de kunna styrka att de har drabbats av någon psykisk skada, eller liknande, vilket också är svårt.
Och Schultz är kritisk.
– Jag tycker inte nödvändigtvis att det är bra. Man kan fundera över om man skulle se över ersättningssystemen när det gäller möjligheterna att få ersättning om påstådda brister i rättsväsendets hantering av brott, säger han.
– Det svider i ögonen på folk och jag förstår det.
En liten dörr öppnas dock genom att staten kan ge så kallad ex gratia-ersättning, en slags nådeersättning. Om det finns särskilt ömmande skäl kan regeringen ge ersättning utan någon skyldighet att göra det enligt lagens regler.
– Men det är ganska ovanligt, säger Mårten Schultz.
Fakta: Kevins död
Den 16 augusti 1998, på sommarlovets sista dag, hittas fyraårige Kevin död i bostadsområdet Dottevik i Arvika. Till en början utgår polisen från att det handlar om en olycka, men börjar därefter utreda om barn kan ha dödat honom.
Drygt en vecka senare förhörs bröderna Christian och Robin, fem och sju år gamla, för första gången, men endast som vittnen. Polisen har senare två tonåringar, en 13-åring och en 14-åring, som huvudmisstänkta.
I mitten av oktober går polisen ut med uppgiften att bröderna erkänt att de dödat Kevin.
Polisen avslutar fallet den 2 november 1998. Åklagaren i fallet väckte aldrig någon bevistalan och brödernas skuld blev aldrig rättsligt prövad.
Under våren 2017 presenterar SVT:s Dokument inifrån och DN granskningar som ledde till att åklagarkammaren i Karlstad åter öppnade förundersökningen i fallet.
I granskningarna framkom att bröderna förhörts i många och långa förhör, i vissa fall utan förälder eller annan vuxen närvarande utöver de som höll i förhören. Själva erkännandet finns inte inspelat på något videoförhör, visar det sig också. Dessutom framträder bröderna Christian Karlsson och Robin Dahlén i SVT: De säger att de känner sig orättvist utpekade och inte minns händelsen de anklagats för.
