Nästa år kan det mycket väl bli så att Sverige och andra länder inom EU bestämmer sig för att slopa antingen sommar- eller den så kallade normaltiden (vintertid). Detta efter att det uppstått en debatt kring detta "hattande" med timvisarna fram och tillbaka två gånger per år. Inte bara i Sverige, utan även inom resten av unionen.
Därför har EU tagit fram ett förslag om att varje enskilt medlemsland får välja mellan antingen sommartid eller normaltid. Tanken är då att de länder som vill ha sommartid vrider fram klockan en timme som vanligt den 31 mars 2019, medan de som vill ha evig normaltid (vintertid) vrider tillbaka klockan igen i oktober nästa år en sista gång.
Tidsröra
Detta riskerar dock att leda till problem, om medlemsländerna väljer olika. I så fall skulle Sverige och exempelvis Danmark eller Tyskland kunna hamna i olika tidszoner, det vill säga länder som i dag är inom samma tidszon (den så kallade centraleuropeiska).
Därför har infrastrukturminister Tomas Eneroth (S), som ansvarar för tiden i landet, understrukit vikten av samordning. Frågan är inte oväsentlig, eftersom ett lapptäcke av olika tidszoner inom EU riskerar att störa handeln och andra tidsberoende företeelser.
Därför har regeringen bett Statskontoret att utreda frågan, med rapport i november, inför att Sverige ska sätta ner foten vid ministermötet den 3 december.
Evig sommar?
- Det ger oss ett underlag för att ta fram en svensk position i frågan, jag tror att många länder inte har haft ett sådant förberedande arbete, förutom Finland, sade Tomas Eneroth till TT nyligen.
Nästa fråga blir vad Sverige ska välja. Evig sommartid, eller för alltid normaltid? Utan att någon undersökning har gjorts tycks opinionen föredra det förra, det vill säga ljusare kvällar på bekostnad av dito morgnar.
- Sommartid är nog det som det finns mest folkligt gehör för, sade Jens Holm (V), ordförande i riksdagens trafikutskott, nyligen.
Fakta: Tiden i EU
De 28 EU-länderna har i dag en gemensam övergång till sommartid varje vår och återgång till normaltid på hösten. Samtidigt tillhör länderna tre olika tidszoner, jämfört med den så kallade koordinerade universaltiden (UTC):
Västeuropeisk tid, även känd som Greenwich Mean Time (UTC+0): Irland, Portugal och Storbritannien.
Centraleuropeisk tid (UTC+1): Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Kroatien, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike.
Österuropeisk tid (UTC+2): Bulgarien, Cypern, Estland, Finland, Grekland, Lettland, Litauen och Rumänien.
Fotnot: Kanarieöarna följer UTC, även om resten av Spanien har UTC+1. Azorerna har i sin tur UTC-1, även om resten av Portugal har UTC. Därtill råder även andra tidszoner i de franska och nederländska områden som ligger utanför Europa, men ändå ingår i EU.
Fakta: Från lokaltid till EU-tid
Före 1879 hade olika landsdelar i Sverige sin egen lokala tid. Mellan Sveriges västligaste och östligaste punkt skilde det 52 minuter. Framväxten av järnvägen tvingade fram en enhetlig nationell standardtid.
1900 anslöt sig Sverige till det internationella tidszonssystemet.
1916 var Tyskland först med att införa sommartid, mitt under första världskriget. Många länder fruktade att tyskarna kommit på en ny metod att stärka sin ekonomi och därmed sin krigsmakt. Flera följde efter samma år, däribland Sverige.
Experimentet blev kortvarigt, men sommartidsförespråkarna fick på 1970-talet allt större stöd. Från 1980-talet infördes en gemensam sommartid i de flesta europeiska länder. Till en början trodde man att energikostnaderna skulle gå ned med cirka fem procent, men senare beräkningar har visat att så blev det inte.
Sedan 1996 vrids klockan fram en timme den sista söndagen i mars (sommartid), och tillbaka igen den sista söndagen i oktober (vintertid). Sedan 2002 är sommartiden gemensam i hela EU.
Källor: NE, EU-kommissionen
