Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Ester och Leon överlevde nazisternas dödsläger

I nästan 50 år försökte Ester och Leon Rytz glömma – och hade en överenskommelse om att inte tala om sina upplevelser med varandra. Nu åker de till Auschwitz för att vara med på Förintelsens minnesdag.
– Det här är min sista chans för sen är det slut. Jag vill visa att jag överlevde trots alla grymheter nazisterna utsatte oss för, säger Ester Rytz från Borås.

Ester föddes och växte upp i en judisk familj i Polen. Hon berättar om hur hennes familj tvingades bort från sin lägenhet i Lodz och att de tillsammans med andra judar flyttades till ett getto i staden som kontrollerades av nazisterna.

Där levde de under mycket svåra förhållanden. Ester fick sluta skolan och tvingades att arbeta hårt i timmar, bland annat med att sy uniformer.

– Jag klarar nästan inte av att berätta, för det gör så ont. Jag ser det framför mig, människorna, hur de levde, hur vi levde. Det var jättejobbigt. Man fick samla ihop det lilla man hade i matväg. Det fanns ingen mat, säger hon.

Slavade för nazisterna

Hon levde i gettot fram tills att hon deporterades till Auschwitz-Birkenau 1944 tillsammans med sin storasyster. Hon minns att de bodde 25 kvinnor i varje barack och sov på stengolv, fem och fem i rader.

I Auschwitz tvingades de att arbeta och hungern var ständigt närvarande. När Ester och några andra flickor bad om lite vatten vid ett tillfälle kom en aufseherin, en kvinnlig vakt, med en spann vatten. Precis innan de skulle få dricka hällde hon ut vattnet framför Esters fötter.

– Kan du förstå att kvinnor kunde vara så elaka? Kan du det? Jag förstår det inte.

Ester var rädd för vakterna. De skrek på dem, slog med batongen eller hotade med att släppa lös de skällande hundarna. Den enda som Ester tyckte om var "Mutti". Hon och de andra judiska kvinnorna kallade henne mamma.

– Det var en äldre tysk kvinna som var snäll mot oss. Hon kunde ge oss lite extra mat eller slänga på en extra filt när vi skulle sova, säger Ester.

LÄS MER: Ester och Leon berättar om minnena

De fångar som verkade arbetsdugliga fick slava för nazisterna. Svaga, sjuka och utmärglade sändes till gaskamrarna. Under en så kallad selektering minns Ester att en orkester med fångar tvingades spela musik.

Esters id-handling från tiden i gettot i Lodz. Bild: Robin Aron
Esters id-handling från tiden i gettot i Lodz. Bild: Robin Aron

Svåra minnen väcks till liv

Hon vill berätta om hur hon överlevde Förintelsen, även om svåra minnen väcks till liv. Det fanns en period då hon försökte att glömma och inte ville tala om sina upplevelser för att de rev upp stora sår.

– Men ju äldre jag blir desto mer tänker jag på det.

På nätterna kan hon ligga vaken i flera timmar och minnas lägret och se hur döda forslas bort i skottkärror. Drömma om sin mamma, pappa och syskon.

Ibland tänker hon att det inte tjänar något till att berätta om vilket helvete hon var med om. Historien upprepar sig ändå. Ester säger att hon ryser när hon ser nazistflaggor på TV. Så varför ska hon gräva i minnet? Varför ska hon bryta ihop efteråt? Vissa dagar orkar Ester helt enkelt inte. Andra dagar går det lättare.

"Jag ser min mamma framför mig. Vi var en så fin familj och det är svårt för mig att berätta även om jag vill" säger Ester Rytz. Bild: Robin Aron
"Jag ser min mamma framför mig. Vi var en så fin familj och det är svårt för mig att berätta även om jag vill" säger Ester Rytz. Bild: Robin Aron

För Esters man, Leon Rytz, har det varit viktigt att minnas och berätta. Under många år har han föreläst för skolklasser, företag och religiösa samfund. Vissa minnesbilder kommer han alltid att bära med sig. Som när en mamma blev skjuten till döds av en nazist, sedan spädbarnet hon bar i famnen och småbarnen vid hennes sida. Den lilla flickan höll i sin mammas klänning. De sköts för att ett av barnen började att gråta och mamman inte fick tyst på henne.

Växte upp i Warszawa

Leon växte upp i Warszawa och under krigsåren var han i flera förintelse- koncentrations- och arbetsläger. Som 15-åring skickades han ensam till Treblinka. Det var kaos utanför när godsvagn efter godsvagn tömdes. Barnen följde med sina mammor, pappor sorterades i andra led. Det vällde ut folk från de fullpackade vagnarna, men många klarade inte resan och låg döda kvar i tåget. Mitt i allt kaos kom en lång och välbyggd man fram till Leon.

– Han hette Josef Kaufman och var min pappas bästa vän. Han hade varit hemma hos oss när jag var liten och han kände igen mig. Han sade: ”Följ mig, om du lämnar mig bara några minuter så lever du inte längre än 24 timmar.”

LÄS MER: Jag har återvänt till landet som slängde ut mig

Josef tog hand om Leon i lägret. Under dagarna arbetade de med att sortera mördade judars kläder och sedan lasta in kläderna i godsvagnarna. Värdesaker tömdes ur fickorna och efter arbetsdagens slut var uppgiften att lämna över pengar och smycken till lägerledningen. Mot alla odds lyckades Josef och Leon rymma från Treblinka och anslöt sig till en grupp partisaner, men tvingades senare fly även från dem.

– Att jag överlevde Treblinka var ren tur. Väldigt få kom levande därifrån. Jag såg så mycket. Hur män som forslade bort döda fick se sina egna familjer. ”Vi vill vara tillsammans” skrek de. Nazisterna försökte skilja dem ifrån varandra, men ofta slutade det med att de sköt ihjäl hela familjen.

Inte Leons tur att dö

Regelbundet ställdes alla fångar upp på led någon gång under dagen och räknades. Den som blev nummer tio mördades och skyfflades sedan bort på en vagn eller skottkärra. Leon minns känslan när tysken närmade sig: ”Eins, zwei, drei…”

Alla stod stela i ledet och hoppades att nummer tio inte var en familjemedlem eller vän. Leon vågade bara titta framåt och kunde endast koncentrera sig på de där siffrorna som kom allt närmare: ”Fünf, sechs, sieben…”

Men det var inte Leons tur att dö.”Neun” sade tysken och pekade på honom. Det hände två gånger, att Leon blev nummer nio.

Var det nu han skulle tro på att Gud fanns när han blev nummer nio? Men om Gud fanns – hur kom det sig att han och andra barn ens hade hamnat i utrotningsläger? Varför stoppade inte Gud nazisterna från att döda oskyldiga barn? Det var frågor han ställde sig.

– Jag brukar säga att jag tror på tur och under. Det är ett under att jag lever, ett rent under.

I Treblinka mördades 875 000 människor. Av dem var 845 000 judar.

Leon Rytz har under många år föreläst om hur han överlevde Förintelsen. Bild: Robin Aron
Leon Rytz har under många år föreläst om hur han överlevde Förintelsen. Bild: Robin Aron

Hamnade i Borås

Ester och Leon överlevde efter mycket stort lidande. De hamnade i Borås efter kriget och började båda jobba i textilbranschen. Det var också i Borås som de träffades och blev ett par. När de gifte sig, 20 år gamla, bestämde de också att inte prata med varandra om hur de överlevt.

Vi lade allting bakom oss som en mur, vi pratade aldrig om att berätta eller inte berätta. Vi ville bara tänka framåt och bli människor igen.

De byggde upp ett konfektionsföretag, fick tre barn och senare barnbarn. Försökte att ordna en tillvaro i det nya landet och lyckades bra.

– Vi lade allting bakom oss som en mur, vi pratade aldrig om att berätta eller inte berätta. Vi ville bara tänka framåt och bli människor igen, säger Leon.

Var tysta i nästan 50 år

Först efter nästan 50 år öppnades dörren till minnena på glänt. Äldsta barnbarnet Naomi skulle göra ett gymnasiearbete i skolan och hon bad sin farfar berätta om hur han överlevde Förintelsen.

– Då bröt jag ihop och grät, men samtidigt kändes det så skönt efteråt att berätta. Det var också då jag bestämde mig att jag skulle börja berätta för fler för att hedra de döda.

Den 27 januari är det 75 år sedan koncentrationslägrets befrielse. Ester och Leon Rytz kommer därför att åka till Polen för att delta vid en minneshögtid i Auschwitz-Birkenau tillsammans med statsministern Stefan Löfven, riksdagens talman Andreas Norlén och kronprinsessan Victoria.

Jag vill visa att jag överlevde trots alla de grymheter nazisterna utsatte oss för. Vi blev inte behandlade som människor.

För några år sedan hade det varit otänkbart för Ester att åka tillbaka till Auschwitz. Hon hade lovat sig själv att aldrig sätta sin fot där igen. Men när hon och Leon fick inbjudan att följa med på minneshögtiden tackade de ja.

– Det här är min sista chans för sen är det slut. Jag vill visa att jag överlevde trots alla de grymheter nazisterna utsatte oss för. Vi blev inte behandlade som människor, säger Ester.

Hon och Leon hoppas att deras röster från Förintelsen lever vidare även när de inte finns mer.

– Men världen glömmer. Titta vad som händer. Flaggor som Hitler hade när han kom till makten marscherar nazisterna med i Sverige nu. Ingen sätter stopp för det, det är vansinne, säger Leon.

Fakta/Förintelsens minnesdag

27 januari är den internationella minnesdagen för Förintelsens offer. Det är samma datum som fångarna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau befriades 1945. I år är det 75 år sedan.

År 2005 deklarerade FN denna dag som internationell minnesdag. Sedan 2001 har det varit en nationell minnesdag.

Det är en dag för att hedra minnet av alla som mördades under Förintelsen och de som stod emot. En dag också för att visa sitt stöd för alla människors lika värde.

I Auschwitz i Polen hålls en minneshögtid, i samband med 75-årsdagen, där flera länder är med för att hedra och minnas Förintelsens offer. Det kommer bland annat att bli tal, kransnedläggning och ljuständning. Sverige representeras av statsminister Stefan Löfven, kronprinsessan Victoria, talmannen Andreas Norlén och svenska överlevare.

På minnesceremonin kommer runt 200 överlevare från hela världen.

I samband med Förintelsens minnesdag arrangeras manifestationer och seminarier på flera håll i Sverige. I Göteborg hålls en minnesstund i synagogan under eftermiddagen. Rabbin Uzi Levian, biskopen Susanne Rappmann och kultur- och demokratiministern Amanda Lind är några som medverkar. Det blir också ljuständning och en tyst minut.

I Ester och Leons hemstad, Borås, blir det bland annat en minnesceremoni, ljuständning och invigning av utställningen Jag kom ensam med start 17.00. Suzanne Kaplan och Susanna Christensen berättar om barndomens upplevelser. Musikinslag av Borås Kulturskolas barnkör och Sirocco med Sofia Berg-Böhm och Patrik Bonnet.

Källor: Forum för levande historia och regeringskansliet

Fakta/Auschwitz

Auschwitz-Birkenau var Nazitysklands största koncentrations- och förintelseläger. Nazisterna byggde upp lägret i Polen under andra världskriget. Lägret bestod av flera delar.

Runt 1,1 miljoner judar mördades i lägret mellan 1940 och 1945.

Från och med 1942 blev Auschwitz-Birkenau centrum för utrotningen av Europas judar. Omkring 200 000 judar deporterades under 1942 till lägret, omkring 270 000 under 1943 och över 600 000 under 1944.

Under vissa perioder kom godståg fullastade med judiska män, kvinnor och barn så gott som dagligen. I lägret fanns också romer och krigsfångar.

Mer än 80 procent av alla judar som kom till Auschwitz-Birkenau blev aldrig registrerade i lägret, utan fördes direkt till gaskamrarna där de gasades ihjäl.

Källa:

Forum för levande historia

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.