Lena Molin och hennes make Lennart Molin, som fick en form av demensdiagnos 2016.
Lena Molin och hennes make Lennart Molin, som fick en form av demensdiagnos 2016. Bild: Tommy Pedersen

"En värdefull verksamhet som släckts ned"

När samtalsgrupperna för personer med demensdiagnos och deras anhöriga drogs in blev det tomt i makarna Molins kalender.
– Det var något som var väldigt uppskattat och som vi saknar, säger Lena Molin.

ANNONS

Hennes make Lennart Molin diagnostiserades 2016 med en demenssjukdom.

Paret bor i Karlstad och under åren som gått sedan dess har Lennart regelbundet, ungefär varannan vecka, deltagit i samtalsgrupper hos kommunens resurscentrum.

– De hittar på olika aktiviteter, de pratar, de går på museum tillsammans och gör utflykter, som vi anhöriga också varit medbjudna på ibland, berättar Lena Molin.

Men när pandemin drog in över landet i mars upphörde verksamheten helt. Samma sak gällde anhöriggrupperna som haft stor betydelse för Lena Molin.

– Särskilt i början av diagnosen. Läkarna ställer ju diagnosen, men sedan är det tack och adjö. När jag fick kontakt med kommunens resurscentrum var det väldigt betydelsefullt för att bryta min isolering och få andra i samma situation att samtala med, säger hon.

ANNONS

"Är en saknad"

Före demenssjukdomen levde Lennart Molin ett aktivt liv med ett intellektuellt arbete. Nu försämrar sjukdomen hans kognitiva förmågor och hustrun behöver hjälpa honom att få vardagen att fungera.

När samtalsgrupperna ställdes in var det en värdefull verksamhet som släcktes ned, säger Lena Molin.

– Det var något som var väldigt uppskattat som vi inte kan få göra längre. Det blir ett tomrum på något sätt. Det var betydelsefullt för oss båda, både psykiskt och fysiskt. För man ska ju ta sig dit, man blir stimulerad, man får träffas och diskutera. Den biten har vi inte haft så mycket av det här året. Det är en saknad.

Konsekvensen har blivit en slitsam isolering.

– Min man går och tittar i kalendern och undrar "när är det jag ska dit?" och "vad händer idag?", och vår kalender är tom! Det händer ingenting. Det har blivit väldigt tomt och tyst.

Aldrig avlastning

Även den så kallade växelvården, som innebär att personer med demenssjukdom får bo vissa veckor på boende, har stängt i Karlstad.

– Nu är inte jag i den situationen, men jag känner till andra anhöriga som har det tungt och jag undrar ju hur de har det nu när de aldrig kan få avlastning en vecka eller två.

ANNONS

Situationen är besvärlig, konstaterar hon.

– Om de ställs inför ett beslut att "jag orkar inte längre, jag måste söka ett boende" så måste det vara väldigt kämpigt att ta det beslutet, för får man ett boende kommer man ju inte att få besöka sin partner på grund av besöksförbud, säger Lena Molin.

"Bortglömd grupp"

Nu ser hon fram emot att få vaccinet mot covid-19, som börjat distribueras i landet. Men hon är kritisk till att de som vårdar anhöriga i hemmet inte ingår i varken första eller andra fasen, såvida de inte är över 70 år, och det är inte makarna Molin.

– Hade jag inte varit här och vårdat honom i vardagen hade han behövt hemtjänst och då hade han ju fått vaccinationen i den första rundan. Jag känner att vi som vårdar våra anhöriga är en bortglömd grupp, och även våra anhöriga som ofta är sköra och i riskgrupp.

En vaccinering av den här gruppen skulle betyda att många kunde komma ur sin isolering och exempelvis skulle kunna återuppta viktig dagverksamhet.

– Det skulle vara välbehövligt både för de med diagnoser och för oss anhöriga, säger Lena Molin.

Anja Haglund/TT

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS