Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Deras liv blev ett helvete

De vägrade gifta sig med mannen deras pappa valt. Då blev livet ett helvete. GP har träffat tre unga kvinnor som berättar om familjeterrorn i hederns namn. Men också om kampen för samhällets stöd.

Aman, 23 år, tvingades fly från sin familj för fem år sedan. Nu bor hon ensam i en lägenhet i Göteborg, har jobb och klarar sig på egen hand. Men vägen dit har varit lång och smärtsam.

- Jag fick aldrig uppleva att vara tonåring. Mina föräldrar kontrollerade mig så hårt att det bara var skola och hem som gällde.

Lyckan: Att cykla

Under sin uppväxt fick hon aldrig hälsa på kompisar, fika på stan eller gå på disko. Att åka på klassresa eller utöva någon sport var det inte tal om. Ett av de starkaste barndomsminnen är när hon lärde sig att cykla. Då var hon 12 år. Aman tyckte egentligen att det var pinsamt att hon inte kunde, men längtan efter att sätta sig på sadeln, trampa i väg och känna vinden i håret var starkare.

- Jag cyklade ihjäl mig hela den sommaren när pappa var i Jordanien. Men så fort han kom hem så sade han skäms du inte att cykla. Då ställde jag genast bort cykeln.

Aman är den äldsta dottern av fem syskon i familjen. Det var också hon som först gjorde revolt mot föräldrarna. Men det skulle dröja tills hon var 18 år. Det var då hennes pappa började smida planer att gifta bort henne med en kusin i Irak hon aldrig träffat. Dessutom ville han att hon skulle flytta dit för att inte bli "försvenskad."

"Jag hade två val"

- Jag hade två val. Det var att antingen gifta mig eller att fly.

Hon försökte få sin pappa att ändra sig genom att säga att hon var för ung för att bli bortgift, men han lyssnade inte. Hennes mamma vågade varken protestera eller välja hennes sida.

På gymnasiet hade Aman tagit kontakt med kuratorn och berättat om sin situation. Kuratorn berättade att det fanns boende som tog emot utsatta tjejer i hennes situation.

- Det lät ju så himla bra med att flytta till ett boende och tankarna om det blev bara starkare. Samtidigt började jag läsa böcker om Fadime och Pela och andra som var utsatta för hedersförtryck. Jag kände ju så väl igen mig.

Men de böckerna var inte godkända hemma:

- Hur kan du läsa sådant? Du blir galen av de böckerna, skrek pappa en gång till mig.

Pappa hade bokat biljetter

En dag blev situationen akut. Pappan hade bokat flygbiljetter och nu var det dags att köpa presenter till släktingarna inför bröllopet. Aman fick panik. På sin 18-årsdag gick hon socialtjänsten i sin hemkommun i Skåne.

Hon förklarade att hon inte var redo att gifta sig med en man hon aldrig träffat och ville fly. Men besöket blev inte som hon hade tänkt sig.

- Jag är fortfarande besviken över att socialtjänsten inte tog mig på allvar. Jag fick istället frågan om det verkligen inte fanns andra alternativ för mig.

Hon fick löfte om hjälp, men vågade inte lita på socialsekreteraren. Därför rymde hon när föräldrarna var och handlade presenter inför bröllopet. Kvar hemma var lillasystern som stöttade henne när hon flydde. Utanför lägenheten väntade lillasysterns bästis mamma.

- Jag glömmer aldrig när hon sade i bilen att du är fri nu, du kan ta av dig slöjan. Det kändes så skönt. Sedan dess har jag aldrig använt slöja igen.

Fick sin frihet i skyddat boende

Aman flyttade till skyddat boende i Västsverige och fick sin frihet. Men för någon som hela sitt liv varit hårt hållen är friheten svår att hantera.

- I början var det för mycket frihet på en gång. Jag var rädd för att säga att jag skulle bli sen till middag och hittade på en lögn istället.

Efter tre veckor ringde Aman hem till mamma.

- Har du tagit av dig slöjan var mammas första fråga. Slöjan var mitt minsta bekymmer!

Föräldrarna försökte locka hem Aman med löfte om pengar och egen lägenhet. Hon behövde inte gifta sig, inte än i alla fall. Men Aman vägrade. Efter tre månader gick hon dock med på att hälsa på föräldrarna tillsammans med sin kontaktperson på boendet och en socialsekreterare.

- Jag bestämde mig för att vara rak, stark och ärlig, men jag kände att jag absolut inte ville bo där igen.

Tog studenten utan föräldrarna

När Aman tog studenten kom inte föräldrarna, bara personal från boendet och ledaren för den tjejgrupp hon går i. 2009 skrevs hon ut från det skyddade boendet. Hon fick hjälp att hyra en lägenhet i andra hand i Göteborg, men friheten blev återigen för svår att hantera.

- Jag lämnades lite vind för våg och skulle plötsligt betala räkningar, handla mat och ta hand om mig själv.

Shamsia, 19 år, stack hemifrån efter att pappan fick för sig att hon skulle gifta sig vid 17 års ålder, med en kusin i Afghanistan.

- Han sa det till mig varje morgon och varje kväll. Att det inte var någon idé för mig att plugga, eftersom jag ändå skulle gifta mig.

Fick inte träffa kompisar

Stämningen hemma blev jobbigare och jobbigare. Redan tidigare hade hon varit hårt kontrollerad, men nu blev det värre. Pappan hindrade henne från att gå ut. Hon skulle sköta hushållsarbetet hemma och fick inte träffa kompisar. Telefonnummer han inte kände igen blev ett bevis för att hon träffade killar som hon inte borde.

- Han var väldigt misstänksam. Det spelade ingen roll vad jag hade för förklaring, säger hon.

Mamman hade aldrig någonting att säga till om.

Shamsia hade fått veta att man ska ringa socialtjänsten om man är utsatt för hedersrelaterat våld eller hot. Till slut ringde hon och bokade ett möte för att diskutera sin situation.

När hon kom till socialsekreterarens kontor fick hon en chock. Inne på rummet satt hennes pappa. Tvärt emot alla rutiner kring hur misstänka fall av hedersproblematik ska utredas.

Rev kontraktet

Inför sin pappa fick Shamsia berätta om allt jobbigt hemma. Pappan var lugn, sa visserligen att anklagelserna mot honom inte stämde, men gick ändå med på ett kontrakt där det stod att Shamsia skulle få mer frihet. Hon fick träffa tjejkompisar, vara ute på kvällar och helger och slippa ansvara för hushållssysslorna.

Men så fort Shamsia och hennes pappa kom hem revs kontraktet inför ögonen på henne.

- Han var som en annan människa. Han var jättearg, säger hon.

Efter det kunde hon inte bo kvar hemma. En period bodde hon hemifrån, men i en lägenhet så nära familjen att hon hela tiden kände att hon behövde vara vaksam. Tillvaron blev som ett vakuum.

Sedan flyttade hon hem, men pratade knappt med sin familj överhuvudtaget.

- Pappa pratade över huvudet på mig. Han sa att det aldrig skulle bli någonting av mig. Jag mådde väldigt dåligt och tänkte ofta på självmord. Det kändes som att det var den bästa lösningen, säger hon.

"Nu sticker jag"

Hennes flykt hemifrån skedde till skillnad från många hotade tjejer inte i hemlighet. En dag ställde hon sig framför sina föräldrar och sa "nu sticker jag". Hon hade packat en väska med lite kläder och sina favoritböcker. Sedan gick hon till tågstationen på orten i Skåne där familjen bodde och bokade en biljett.

I dag bor hon i Göteborg. Men även här fick hon problem med myndigheterna. När hon ville börja plugga på gymnasiet fick hon inget studiebidrag och annan ekonomisk hjälp.

- Svaret jag fick var att mina föräldrar hade försörjningsansvar för mig. Det var som ett slag i magen. Det hade börjat gå bra för mig, jag hade fått hjälp att fixa lägenhet, men plötsligt var det ingen som ville hjälpa mig med pengar. Då är det svårt att skapa ett nytt liv.

Övertygad om att bli dödad

Maria, 29 år, har varit på flykt från sin familj i sex år. Hon är övertygad om att hon kommer att bli dödad om pappan eller andra manliga släktingar hittar henne. Med den fruktan går hon och lägger sig och vaknar varje dag.

- Pappa sa att jag skulle gifta mig med min kusin i Kurdistan. Jag sa nej, jag ville inte. Vi var ju som syskon. Då sa pappa att jag kunde börja tänka på min begravning, säger Maria.

Hon, hennes syskon och pappa kom till Sverige från Irak i början av 2000-talet. För henne har flykten från familjen pågått parallellt med kampen för att få uppehållstillstånd i Sverige.

Efter flera år på olika skyddade boenden har Maria nyligen flyttat till en andrahandslägenhet. Den ligger på källarplanet i en villa i Göteborg. Hon trivs, tycker att det känns tryggt med familjen på ovanvåningen, "i fall det skulle hända någonting", säger hon.

Rädd att de ska pressa mamma

På hyllan ovanför sängen står ett foto på en uppklädd kvinna. Det är Marias mamma, som stannade i Kurdistan när resten av familjen flydde. De har inte träffats sedan dess. Nu är det omöjligt.

- Om jag ringer henne kommer alla att få veta att vi har haft kontakt. Många släktingar bor fortfarande kvar i Kurdistan. Jag är rädd att de ska pressa mamma att berätta om mig. Det är för farligt.

Sedan hon brutit med sin familj blev behovet av att få stanna i Sverige än större, problemet var att hennes historia möttes av skepsis. Orsaken var en bild där hon deltog i en viktig fest tillsammans med familjen 2007. Bilden hade skickats in till Migrationsverket av hennes pappa, som ett bevis på att ingen hotade henne. Dessutom var han angelägen om att hon skulle utvisas till Kurdistan för där skulle han lättare antingen gifta bort eller döda henne.

Hemskt att inte bli trodd

- Det var hemskt att inte bli trodd. Jag hade ju ringt min kontaktperson inom polisen och sagt att jag skulle på festen, som en säkerhetsåtgärd. Just då hade jag bättre kontakt med min bror, som visste att polisen kände till var jag befann mig.

Att hon var asylsökande gjorde det ibland svårt att få skydd från de hotande släktingarna. Vid ett tillfälle nekades hon boende på en kvinnojour, jouren hade ingenstans att skicka notan för rummet eftersom Maria var flykting.

Festbilden låg Maria i fatet vid Migrationsverket förhandlingar under flera år. Först 2010 blev hon trodd och fick uppehållstillstånd samt skyddad identitet.

På hennes nyutfärdade id-kort står ett vanligt svenskt namn. Den gamla Maria finns inte längre.

Fotnot: Tjejerna heter något annat i verkligheten.

Bild: Bild: Jessica Bentsen
Bild: Bild: Jessica Bentsen
Bild: Bild: Jessica Bentsen

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.