Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Margareta Ferm i Enskogen utanför Ljusdal.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

"De tror att mitt hem ska brinna upp"

I måndags trodde de boende i Enskogen att mardrömmen var över och att branden snart skulle vara släckt. Men dagen efter vände vinden och de evakuerade kan bara hoppas att branden inte slukar mer av deras mark.

På en kulle ungefär fem mil norr om Ljusdal har sju gårdsägare samlats. Härifrån har man full utsikt över husen i området – ett tiotal gamla 1700-talshus, några djurgårdar och en sjö. Himlen har färgats ljust orange-grå av röken som bolmar upp från flera punkter runt den lilla byn. Ljudet av helikoptrar som cirkulerar, dyker ner i sjön för att hämta vatten, och sedan hittills förgäves försöker släcka elden, hörs dovt i bakgrunden.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

- Där borta, nästan där det ryker som värst, där ligger det huset jag vuxit upp i, säger Margareta Ferm, som äger en av gårdarna och cirka 20 hektar mark mitt i det avspärrade området.

"Går inte att sova"

Tillsammans med några andra i byn har hon sovit i bilen på kullen under natten. De har suttit där i timmar, precis utanför avspärrningsbanden, och stöttat och kramat varandra, turats om att köpa mat och hållit ständig koll över nyheterna.

- Jag sov bara en timme i natt, det går inte att sova rent psykiskt, säger Gunilla Hansson som också är på plats.

- Ja, vi lämnar inte det här stället. Inte en chans. Jag kan ju inte vara någon annanstans och inte veta vad som händer med mitt hem, säger Margareta Ferm och sneglar ut mot hennes hus, dit röken sakta rört sig närmare under dagen.

Det var i måndags vid lunchtid som räddningstjänsten kom och knackade på hennes dörr och berättade att hon skulle ta med sig sina värdesaker och evakuera.

- De tror ju att mitt hem ska brinna upp, det är ju därför vi fick lämna. Så det är klart att man blev ledsen. Det var så overkligt att jag började gråta, säger Margareta Ferm.

Hennes viktigaste ägodelar – några papper, fotoalbum och hembygdsdräkten – var allt som fick plats i bilen.

Utgår från det värsta

Grannen Kjell Hansson är också orolig och frustrerad. Han anser att de fått för lite information från räddningstjänsten och att en ”otrolig känsla av maktlöshet” präglar stämningen.

- Vi får ju ingen information, men jag antar till hundra procent att det inte finns något kvar av min mark, säger han.

- Ja, det är lika med mig, säger Margareta Ferm.

- I går hade jag lite hopp om att det skulle klara sig, men i dag har ju vinden vänt och det bara rasar ner där borta där jag har skogen.