Dags för politikerna att inse att de måste hantera det här läget

Helt jämnt mellan de traditionella blocken och däremellan ligger Sverigedemokraterna som en kil. Det börjar bli dags att inse att det är så här det ser ut – och fundera på vad det innebär.

ANNONS
|

Vi har sett liknande siffror i flera månader. April månads GP/Sifo är inget undantag.

Valet närmar sig – men väljarsympatierna ser ut som de gör. Det är ett stabilt politiskt läge med två jämnstora block och det troliga är att det är ungefär så här det kommer att se ut på valdagen.

Visst. Det kan mycket väl hända saker som leder till större eller mindre omkastningar. Som 2002 när dåvarande FP-ledaren Lars Lejonborg hittade inspiration i Danmark och föreslog ett språktest för medborgarskap. Det skakade om ordentligt. Delar av väljarkåren tyckte att partiet fiskade i grumliga vatten – men på valnatten visade det sig att partiet nästan fördubblat sitt stöd.

ANNONS

Omkastningar inom blocken

Men, sådant tillhör inte bara ovanligheterna – och de flesta nya väljarna kom dessutom från Moderaterna, så för läget mellan blocken spelade dramatiken mindre roll.

Vid valet 2014 fick det rödgröna blocket 43,6 procent av rösterna och alliansen 39,4.

Sedan dess har det rört på sig en del i opinionen – men till stor del har det handlat om omkastningar inom blocken. När Moderaterna experimenterade med ett nytt sätt att förhålla sig till Sverigedemokraterna och tappade väljare ökade istället Centerpartiet.

När Miljöpartiet rörde till det för sig med en kombination av svikna löften och tveksam krishantering tog Socialdemokraterna och Vänsterpartiet ett kliv framåt.

En del väljare har förstås rört sig över blockgränsen – och ibland har alliansen varit något större, ibland har de rödgröna haft ett övertag. Men de har hela tiden haft varandra inom räckhåll och just nu är det alltså 0,1 procentenheter mellan blocken.

Fyra svåra år

För att förenkla det något så kan man säga att det enda verkligt avgörande förändringen som inträffat i svensk politik under det senaste decenniet är att Sverigedemokraterna efter hand vunnit allt mer mark. Samt att de andra partierna trevat efter ett sätt att förhålla sig till det.

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och gjorde att regeringen Reinfeldt inte hade egen majoritet under de sista fyra år de styrde landet. Det är bara att jämföra hur mycket de fick gjort under de två mandatperioderna för att inse att alliansregeringen aldrig hittade något bra sätt att handskas med SD.

ANNONS

Decemberöverenskommelsen var ett försök att bringa reda i ett liknande läge. Syftet var att ge en minoritetsregering en rimlig chans att styra landet.

Går inte längre att blunda

Sedan Kristdemokraterna brutit överenskommelsen har vi åter befunnit oss i ett läge där regeringen haft begränsade möjligheter att föra sin politik – och där bara alliansens ovilja att lägga en gemensam budget hållit en regeringskris borta.

Den tidigare moderatledaren Anna Kinberg Batra försökte som bekant bryta dödläget på sitt sätt. Stefan Löfven har ända sedan han tillträdde gjort klart att han helst vill montera ned blockpolitiken.

I Anna Kinberg Batras fall blev det början till slutet och Stefan Löfvens planer så har de i vart fall ännu inte vunnit framgång.

Och där är vi. Att saken ännu inte är löst har förstås sin förklaring: att det är svårt. Men det betyder inte att politikerna kan strunta i att göra det.

FAKTA: Tre tendenser

Moderaterna står och stampar

Den upphämtning Moderaterna uppvisade efter det att Ulf Kristersson tagit över efter Anna Kinberg Batra stannade snabbt upp. Nu ligger partiet stilla vid 23 procent, alltså i nivå med det valresultat som fick Fredrik Reinfeldt att kliva av.

Ingen Bert-effekt för KD

Kristdemokraterna har fått betydligt mer uppmärksamhet än vanligt sedan vår förra mätning. Anledningen är Ebba Busch Thors valturné med Bert Karlsson. Duon har lockat folk – men mätningen ger inga indikationer på att det gett ett ökat väljarstöd.

Liberalerna nära spärren

Liberalerna är precis lika nära riksdagsspärren som vid förra mätningen. Partiet bör på allvar fundera på vilken roll det vill spela i svensk politik. Den starka koncentrationen på skol- och försvarsfrågor tycks inte locka breda väljargrupper.

ANNONS