Känt mig lite dålig i magen på något sätt, suttit länge på toa och fått ett akut behov av frisk luft, tagit mig en promenad, gått ut och in i affärer, köpt ett par nya solglasögon och tittat på utsikten. Ätit lunch. Pratat länge på lunchen. Haft viktiga samtal, väldigt viktiga samtal. Om livet. Samtal som faktiskt också kan ge något till skrivandet. Som kanske faktiskt är lika viktiga som att skriva när man tänker närmare på saken. Klockan tre är arbetsdagen slut. Sedan börjar det bli dags att fundera på middagen. Dags att ta vara på säsongens primörer, de billiga.
I flera veckor har jag hållit på så där. Jag har beklagat mig för mina kollegor, att jag inte får något gjort och arbetar "under min kapacitet". Det låter bra. Det låter som om jag egentligen är en väldigt arbetsför person. Jag berättar gärna för folk hur mycket jag arbetade förr: "Oj, vad man arbetade! Säkert sextio timmar i veckan!" Jag vet inte var jag har fått den siffran ifrån. Men den låter bra. Den låter trovärdig. Och genom att berätta hur mycket jag har arbetat rättfärdigar jag lunchandet. Och alla vet ju hur skapande människor fungerar, kris och ångest är vårt livselixir och vi behöver tid mellan projekten för att hämta inspiration. Det är ju ett "val" att leva så här, ingen får tro något annat. Ingen får tro annat än att jag kan få jobb på studs om jag så vill, det är bara att lyfta luren. Jag är fan inte uträknad, ingen vanlig stackare på fyrtiotre utan utbildning, jag är "konstnär", fatta. Liksom alla de andra vuxna människor som släntrar omkring på stan med lite håglös blick på dagarna: fotograferna, musikerna, skådespelarna, filmarna...
Det märkliga är att vad vi pratar om när vi råkar på varandra. Hur mycket vi har "på gång". Som om vi någonstans själva tyckte att det är ju inte riktigt klokt att vi går omkring här och köper solglasögon medan barnen tror att vi är "på jobbet". Kan man verkligen släntra omkring på det där sättet? Borde vi inte stoppas in oss i någon åtgärd, innan det är för sent? Kanske träffa en jobbcoach och prata om våra mål? Jag tänker på det där samtalet. Med coachen, menar jag. När jag sitter och ska förklara att mitt mål är att skriva böcker, jag tänker på hennes hopknipna mun. Det ligger liksom ett skratt och bubblar bakom. För det finns ju ingen framtid i böcker, förstår jag väl. Om tio år kommer alla ladda ner dem gratis på nätet i alla fall. Och hur ska jag försörja mig då, tänker jag? Kanske straffkommenderar hon mig till landsvägen med några lådor jordgubbar. Där kan jag stå i avgaserna och få cancer. Ha! Ha, ha, ha!
