Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Blir en ilsken bevakare av S-politiken

När Mona Sahlin avgick bad hon sitt parti om två saker: att alltid slåss mot främlingsfientlighet och att sluta bråka internt. Det gick inte som hon hoppats.

Det är lite tufft att sitta bredvid när socialdemokratin har problem, tycker Mona Sahlin. Hon är först ut i GP:s serie med partiledare som avgått under året.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Mona Sahlin verkar vara på utmärkt humör när hon tar emot på det rum hon har kvar i riksdagen. Hon bjuder på kaffe och berättar hur trevligt det var kvällen innan, när hon och Maud Olofsson var ute och tog ett glas vin.

- Många tycker att det är så förvånande, "va, träffar du Maud? Varför då?" Men jag har fått vänner i alla partier. Och Maud och jag har alltid mycket att prata om.

Mona Sahlin och Maud Olofsson har ju båda avgått som partiledare under året, för Socialdemokraterna respektive Centern. I Sahlins fall skedde det i mars. Sedan dess har hon hållit en låg profil och mestadels undvikit intervjuer.

Framför allt vill hon inte prata om Håkan Juholt.

- Vill du att jag ska recensera honom blir intervjun kort, för det är inte min roll. Jag vet ju hur kul det var att ha en så här tjock bok av Göran Persson att förhålla sig till hela tiden när jag var nyvald, säger Mona Sahlin och måttar Perssons 479-sidiga självbiografi med handen.

Men det är klart att många undrar vad hon tänker om tillståndet i det parti hon så ofta sagt att hon älskar.

I sitt avskedstal på partikongressen den 25 mars talade Mona Sahlin om vad hon anser vara Socialdemokraternas "allra viktigaste strid":

- Det är en sak jag förväntar mig av er alla. Sänk aldrig garden mot rasism och intolerans, aldrig! sa hon till ombuden.

Nio månader senare – tycker du att partiet gjort det du bad om?

- Det är väl både och, tycker jag. Det återstår väldigt mycket att bevisa. Jag vet inte hur de som leder partiet nu vill uttrycka kampen mot främlingsfientligheten. Håkan har inte talat mycket om det i sina tal. Men jag har respekt för att han haft en jobbig tid och att det tar tid att formulera. Jag tänker vara en ilsken bevakare av det, försäkrar Mona Sahlin.

På sina håll har socialdemokratiska partier börjat anpassa sin retorik till främlingsfientliga idéer, ser du sådana tendenser i Sverige?

- Det har väl egentligen bara varit ett tydligt exempel hittills. När Ilmar Reepalu drog igång tanken på olika medborgarskap var det ett väldigt farligt exempel. Sedan blev det ju väldig ilska från den stora delen av Socialdemokraterna, men det gäller verkligen att se upp. Det handlar inte bara om att inte ge Sverigedemokraterna inflytande i riksdagen, vilket det inte finns några tecken på. Faran är i stället att man börjar anpassa sina argument med förhoppningen att få tillbaka väljare man tappat, då går det illa. Det gjorde man i Danmark och då försköts hela den politiska debatten.

I ditt avskedstal varnade du också för falanger och sa att du aldrig mer ville höra någon partimedlem anklaga någon annan för att inte vara en "riktig socialdemokrat". Hur ser du på den interna konflikten nu?

- Det känns ännu viktigare att hålla fast vid det budskapet. Jag är så otroligt trött på detta "vänstersosse, högersosse". Om någon säger något om företagande eller skatter som inte är ett traditionellt budskap får de höra att de är dåliga socialdemokrater. Det är så farligt, vi behöver ju ha högt i tak. I en kris säger man att man ska stå enade och det är ju bra. Men inte om det betyder att man slår alla i huvudet som inte är eniga, då växer ju bara problemen. Man skrämmer bort folk. Ett parti med flera olika röster är mer lockande.

Vad ska man göra åt det?

- Ja, jag säger inte att jag var himla bra på det, det är ett problem vi haft många, många år. Men i en tid när partiet krymper måste man tänka extra mycket på att vara öppen mot omvärlden. Inte bara mot dem som är medlemmar, utan mot dem som skulle kunna vara det. Alltså, jag är 54 år och om jag minns rätt så var förra året 70 procent av partiets medlemmar äldre än jag är.

- Jag känner viss oro för att det är så få, om ens någon, hyfsat högt upp i partiet som har utländsk bakgrund. Det tycker jag krävs.

Så hur allvarliga är socialdemokratins problem?

- Det är klart att vi har väldigt många problem just nu, men i grunden är det väl ett identitetsproblem. Fortfarande är det många som tror att våra problem löser sig av sig själva, "snart är vi 45 procent igen, bara vi får prata politik". Då har man inte den självinsikten som jag tycker att man behöver.

Vad har du gjort sedan du avgick?

- Svarat på den frågan minst tre gånger om dagen! Jag har ett års lön när jag slutar och det är 30 års identitet som partipolitiker som man ska skala av sig. Det tar tid.

- Jag lägger mycket tid på Expo (antirasistisk stiftelse och tidning), jag sitter i styrelsen. Efter massakern på Utöya har vi rest mycket också till Norge, Danmark och Finland, för att se om vi kan bredda Expo. Något sådant finns inte där. Just nu växer också Expos utbildningsdel väldigt mycket. Sedan är jag också ordförande i Anna Lindhs minnesfond.

Men i mars behöver du ett jobb?

- En inkomst i alla fall. Då upphör ersättningen från partiet och jag tänker inte ta ut riksdagspension. Jag har tio år kvar att jobba, minst, och det tänker jag göra. Än så länge har jag bara börjat ge lite föreläsningar och så, vi får se vad jag ska bli när jag blir stor.

Vad finns det för paralleller mellan höstens Juholtaffär och Sahlinaffären för 16 år sedan?

- Det finns ju både likheter och skillnader. Han är partiledare, det var inte jag. Vi satt i regeringen då, det gör vi inte nu. Han är man och jag är kvinna. Men vi har väl båda tvingats reflektera över att förtroende är en färskvara, oavsett om man själv tycker att man gjort rätt eller fel.

Inom socialdemokratin känner många att media är hårdare mot socialdemokrater. Tycker du det?

- Nej, inte när det handlar om drev. Det är väl den enkla utvägen, när det är jobbigt är det någon annans fel och då lägger man skuldbördan på media. Däremot var det ju en exceptionellt negativ beskrivning av Socialdemokraterna och mig inför förra valet. Det har ju också forskningen visat, alltså Kent Asp som följt varje valrörelse sedan 70-talet.

Har det "civila livet" blivit som du trodde?

- Mitt liv är inte så annorlunda, jag är fortfarande samma mamma, vi bor på samma ställe, kompisarna finns kvar på samma sätt. Sedan märker du hur jag ibland försöker slingra mig bort från dina frågor, fortfarande blir det mycket som om det är jag ska avkrävas besked om framtiden. Men det är det ju inte nu. Det har varit svårare än jag trodde, för att problemen i partiet blivit så stora. Då är det lite tufft att sitta bredvid.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.