Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bibi Andersson blickar inte bakåt

- Nej, du milde! Bibi Andersson slår ifrån sig och försäkrar att hon aldrig sitter och tittar på sina gamla filmer. Det händer för mycket spännande för att hon skall ha tid och lust att blicka bakåt. I höst står hon på teaterscenen i Antibes i Sydfrankrike med en monolog om ett kvinnoöde.
Bibi Andersson bor numera i Tourette sur Loup strax norr om Nice i ett vackert lågt hus med altan i två etage och en pool som svalkar när det blir hett på sommaren.
- Mäklarutsikt, säger hon om Medelhavet som syns som en blå kant i fjärran.

Det är i södra Frankrike som Bibi Andersson tillbringar större delen av året men hon lockas till Sverige då och då. Som för ett år sedan till Dramaten där hon spelade i uppsättningen av Harry Martinsons Knivarna i Wei, en svår roll som krävde en hel del fysiskt med knäfall och olika rörelser. Eller till filminspelningen av Elina, som om jag inte finns, vilken gav henne en av de två Guldbaggar som hon fått på senare år. Det har varit roller där hennes flickaktiga skönhet trollats bort men hon tycker inte att förvandlingen gör något.
- Men det kanske blev lite väl gammalt och grått på Dramaten, säger hon. Jag såg faktiskt för jäklig ut!

När hon nu sitter och skriver på monologen om Magdalena Rudenschölds liv är det med Kenne Fants roman som förlaga. Först blev det 90 sidor, nu har hon bantat ned till 40. Romanen fick Bibi Andersson att vilja gestalta detta märkliga kvinnoöde. För kärleken till Gustaf III:s gunstling Gustaf Mauritz Armfelt fick Magdalena Rudenschöld betala ett högt pris.
- Det var så orättvist, säger Bibi Andersson med samma hetta som fått henne att tidigare engagera sig och bland annat spela teater i det belägrade Sarajevo. Det är så typiskt att hon skulle råka illa ut och hamna i fängelse medan han klarade sig betydligt bättre som landsflykting.

Det var Armfelts brev till älskarinnan Magdalena Rudenschöld som användes för att anklaga honom för landsförräderi och det var hon som dömdes till döden, fick stå vid skampålen på Riddarhustorget men som till sist blev frigiven och flyttade till Gotland.
Armfelt var en riktig typ, säger Bibi Andersson indignerat. Han bedrog Magdalena och gifte sig med andra och hon blev gravid gång på gång med missfall, död och bortlämnande av barn som följd.
När Magdalena Rudenschöld födde sitt sista barn - en son - var det med fader okänd och hon övergav barnet, nedtyngd av skuld.
- Det är så hemskt att hon skulle behöva känna sig på det sättet, säger Bibi Andersson.

Men nu växer detta kvinnoöde fram som en monolog och det är på den lilla teatern i Antibes som den skall framföras i oktober. Bibi Andersson säger att hon alltid tyckt att det varit svårt att lära långa komplicerade texter utantill. Hon ser inte sidorna framför sig, som en del gör för att komma ihåg, utan brukar i stället ta fasta på scenerier för att minnas.

- Det blir inte lättare med åren, säger hon men tillägger att disciplinen och rutinen att läsa in roller finns där.
Och det är inte heller så att hon till varje pris vill stå på scen. Hon går gärna och ser teater men bara ibland kommer suget att själv vara med. Monologen är lockande och hon har spelat tidigare i Antibes.
- Det är roligt att göra något på svenska för vänner som bor i trakten, säger hon.

I Frankrike är regissören Ingmar Bergman stor och skådespelarna i hans filmer likaså. Bibi Andersson skulle kunna fylla sin tid med att vara med på festivaler och tala om sina gamla filmroller. Men oftast tackar hon nej, tycker inte att hon har så mycket mer att säga. Men det blev ett framträdande i Paris och en resa till en festival i Singapore i våras. I Singapore visades "Persona" men hon såg inte om den. Hennes mest intensiva minne av filmen är hur hon gjorde en lång monolog i en enda tagning medan Ingmar Bergman mest var intresserad av att få bra lyssnarbilder på sin nya kvinna Liv Ullman. Sedan tittade han på inspelningen och bad Bibi göra om samma monolog fast med lägre tonläge.
- Det är ungefär vad jag kommer ihåg och det är kanske inte så mycket att tala om, säger hon.

Hon trivs med sitt liv i Frankrike tillsammans med mannen Gabriel som är läkare och som hon gifte sig med i trädgården till huset i Tourette en het sommardag för ett år sedan med en blomsterklädd majstång på gräsmattan. Hon tycker om sitt lugna, behagliga liv där hon får utrymme för att odla och arrangera, handla på torget och laga mat som kan ätas nästan året om på altanen. Läsa och träffa vänner från hela världen som också slagit sig ned i södra Frankrike. Dottern Jenny bor med man och barn i Houston i USA och besöken är efterlängtade liksom maken Gabriels barn och barnbarn.
- Vi har det bra, säger hon. Vi trivs med livet.
Det är vackert på på den franska sydkusten, behagligt klimat och lätt att ta sig till Stockholm när roller lockar eller teaterpjäser som hon vill se drar.
- Jag lever i nuet, säger hon. Jag är tacksam för allt positivt jag upplevt men tittar sällan tillbaka.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.