Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Belinda Olsson sugen på Fittstim - del två

De senaste veckorna har debattörer och journalister rasat mot Belinda Olsson efter hennes tv-serie Fittstim – min kamp. Själv har hon haft fullt upp med att svara på mejl och samtal från tittare, och där har det inte varit lika svart-vitt. – Jag har till och med fått blomsterbud! Helt sjukt. Det är det som har burit mig de här veckorna, att det har varit så mycket fin respons från tittare. Där har det inte riktigt varit samma tonläge som på kultursidor och debattsidor, utan mer hejarop. Nu är hon sugen på att göra Fittstim – del två.

Hur mår du efter allt det här?

– Det kanske låter konstigt, men jag mår faktiskt väldigt bra. Jag känner mig stark, jag står för min serie och känner inte att jag har gjort något fel. Jag har inte dödat någon. Sedan finns det en del kritik som jag inte tycker är lika konstruktiv, som jag försöker att hålla ifrån mig. När tonläget blir hysteriskt och jag utmålas som allt från antifeminist till någon högerextrem kraft, eller sjuk i huvudet. Den kritiken ger mig inte så mycket.

Du säger att du inte tycker att feminismen ägnar sig åt rätt frågor – men kan du förstå att många har en annan bild?

– Jag upplever ju – till skillnad från många som kritiserar mig – att jag möter folk som tycker att det står många spektakulära frågor i vägen för feminismen. Jag har haft de här diskussionerna på många middagar och när jag har träffat människor på Debatt genom åren. Jag ville göra ett lättsamt program för att locka folk att bli mer intresserade av de här frågorna – som i slutänden är väldigt viktiga. Jag har fått mycket kritik om att man inte kan göra ett program så lättsamt, att det här är jätteallvarligt. Men vem bestämmer det? Jag gör det på det här sättet, då kan andra göra det på ett annat sätt.

När du träffar pappor på öppna förskolan ifrågasätter du att de är föräldralediga. Varför?

– Det fanns en tanke bakom det. Ibland i serien går jag in i rollen som antihjältinna och ställer frågor som kan uppfattas som provocerande – till exempel när jag frågar lattepappor varför de är föräldralediga. Det är för att svaren kommer att bli så bra. Men vi är inte intresserade av svar i dag, bara besatta av hur frågan ställs.

– Det är fortfarande så få pappor som tar ut mycket föräldraledighet, och där blev jag den där anti-hjältinnan som ifrågasätter dem – och de ger enormt trygga svar, som ”det borde vara en självklarhet för alla”. Det tycker jag kommer fram bra där. Det finns fortfarande en massa familjer i Sverige där kvinnor av olika skäl tar ut hela föräldraledigheten. Dem når man bättre den här vägen, tror jag.

Finns det något i serien som du i efterhand tycker att du borde ha gjort annorlunda?

– Nej. Jag tycker att det är en jättebra serie som har fått väldigt många människor att prata om feminism. Jag menar, det var inte min mening att värva 2 000 nya medlemmar till Feministiskt initiativ, men det var en konsekvens av att Gudrun Schyman var med i programmet.

– Jag tror och hoppas att det kommer att landa i att debatten öppnas och att fler röster får plats. Jag har faktiskt redan försökt att luska lite på SVT, jag tänkte att de måste ha fått in 50 programförslag från alla de skribenter som tycker att jag har missat något, men det har inte kommit in något. Kritikerna får ju sätta fart, de kan ju ge en annan bild, jag kan inte ensam ta ansvar för hela SVT:s utbud. Det här var min historia, den jag ville berätta. Sedan finns det säkert massor av utrymme för andra historier.

Men har ni diskuterat vidare i gruppen som har gjort det här programmet?

– Om att göra en uppföljning? Fittstim del två? Du ser helt livrädd ut (skratt)! Nej, det har vi inte, men däremot ska jag jobba med programutveckling för SVT en period nu och har en del idéer. Det här oket med att bära hela SVT:s programutbud när det gäller jämställdheten får jag nog lämna över till folk högre upp i hierarkin. Men det är klart, nu debatterar vi verkligen feminism och jämställdhet, det spekuleras i att det blir en valfråga, så det finns alla förutsättningar att göra något mer.

Är du själv sugen på att göra något mer?

– Just nu är jag jättesugen på att göra Fittstim – min kamp, del två. Det hade varit jätteroligt.

På riktigt?

– Ja. När man följer debatten så, absolut. Alltid kan man reta någon.

Vad skulle den handla om?

– Jag vet inte, jag är för trött i huvudet, jag har inte kommit dit.

Nu närmast ska du göra valprogram.

– Det är jag och Janne Josefsson, mer får jag inte säga. Vårt mål är att få folk som är frustrerade och trötta på politik att bry sig, att hitta infallsvinklar som andra program kanske inte kommer att täcka. Att bry sig om de valfrågor som människor utan fina titlar och plattformar tänker på och bekymrar sig över. Jobb, skola och bostäder.

Hur märker man i vardagen att du är feminist?

– Det handlar mycket om att stärka dottern att gå ut på fotbollsplanen med rak rygg och skita i kommentarer om att tjejer inte kan spela fotboll, och samtidigt stärka sonen i andra saker, som att våga ha lila fotbollsskor. Jag och min sambo har också delat på ansvaret för föräldraledigheterna. Sedan har jag klivit fram och tagit jobb, frontat saker.

Du har bott i Göteborg i några år nu efter att ha bott länge i Stockholm. Hur trivs du?

– Väldigt bra! Mitt umgänge ser väldigt annorlunda ut här, och de intryck jag får. När jag kom till Stockholm gick jag direkt in i medievärlden, och mina kolleger blev mina vänner. Här har jag fått tillbaka lite gamla förortskompisar och har kompisar som jobbar med andra saker. Det är väldigt skönt. Ibland kan man ju annars känna sig som en egen klass, medieklassen, där man tycker ungefär samma saker och har koll på samma saker. För mig är det skönt att... Så fort man kommer utanför det där bryr sig folk inte så mycket. De är fullt upptagna med barn, räkningar, jobb och tacomiddag.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.