Beskedet ändrar förutsättningarna för svensk inrikespolitik i grunden. Eller om ni så vill – Anna Kinberg Batra gav äntligen sitt besked om hur Moderaterna ska hantera de ändrade förutsättningar som väljarna skapat.
Oavsett vilket är det ett nytt politiskt landskap vi ser efter den 19 januari 2017.
Två dagar tidigare stod de fyra Alliansledarna sida vid sida i Uppsala. De gjorde ett utspel om skolan – men ville minst lika mycket signalera att samarbetet, som varit haltande ett tag, rör sig framåt.
Ändå stod Anna Kinberg Batra där ensam i går och berättade att hon vill fälla regeringen, med en gemensam Alliansbudget.
Övriga Alliansledare hade hon meddelat via ett sms kvällen innan och mycket riktigt kom beskedet ganska snabbt att varken Annie Lööf eller Jan Björklund är intresserade av att "slunga ut Sverige i osäkerhet" just nu.
En missräkning?
Nej, snarare ett högt politiskt spel från en hårt pressad partiledare.
Anna Kinberg Batra har gjort sina tappra försök att styra om politiken sedan hon blev partiledare. Det mesta av arvet från Fredrik Reinfeldt är borta sedan länge. Betoningen på klassiska moderatfrågor är tydligare. Om migrationspolitiken har hon till och med skrivit en lång debattartikel för att förklara att hon verkligen har ändrat sig.
Väljarna har inte precis belönat henne. Tvärtom har opinionssiffror och popularitetssiffror vikt nedåt. Och det interna missnöjet växt.
Allt fler moderatpolitiker tycker att det har blivit allt svårare att med trovärdighet hävda att landet är på väg åt fel håll, att de själva har bättre förslag än regeringen – och ändå inte göra någonting.
För dem är matematiken enkel: med ett passivt stöd av SD är Alliansen betydligt större än regeringen och Vänstern. Det finns alltså en "borgerlig" majoritet i riksdagen och att i det läget tillåta ett vänsterstyre har för dem varit så nära komplett vansinne man kan komma.
Medan KD-ledaren Ebba Busch Thor sedan länge velat fälla regeringen har beskedet från Anna Kinberg Batra varit att det varken varit aktuellt att fälla regeringen före nästa val eller att förhandla med Sverigedemokraterna. Fram till nu.
Efter beskedet följde en stunds högljutt jubel från Moderatpolitiker på sociala medier. En reaktion som säger en del om vilket tryck partiledaren haft på sig.
Men frågan är vem som har anledning att vara gladast. Jimmie Åkesson? Eller Stefan Löfven?
För Anna Kinberg Batras besked innebär inte bara att SD numera är ett parti Moderaterna kan överlägga med "i frågor där det finns förutsättningar att komma överens". Det betyder också att den splittring av Alliansen som Socialdemokraterna drömt om kan bli verklighet.
Även om inget annat är sagt än att Alliansen kommer att samla sig och arbeta fram en gemensam politik inför nästa val, så är det nu tydligt för alla vad det betyder: ett närmande till Sverigedemokraterna.
Om Annie Lööf, Jan Björklund och – inte minst – deras väljare är intresserade av det är ytterst oklart.
Helst säkra kan vi bara vara på att vi har ett nytt politiskt landskap. Hur det kommer att se ut återstår att se.
