Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Analys: Flera tecken på Alliansens sönderfall

Att Moderaterna petar partisekreteraren känns lite för mycket som ett försöka att bota ett benbrott med ett plåster på armen. Man har gjort något, men kanske ändå inte.

På sätt och vis var 18,1 procent den värsta siffran Moderaterna kunde få i SCB:s stora partisympatiundersökning. Det är tillräckligt illa för att alla inser att något måste göras. Men ändå inte fullt så förskräckligt som partifolket fruktat den senaste veckan.

Så istället för att med full kraft gå till botten med problemen kan man intala sig att väljarna kanske kan nöja sig med lite mindre justeringar.

Visst, huset kanske har sättningar, men om vi målar fönstren så kanske det går att sälja ändå. Ungefär.

Krisen har förvärrats

Det kan i och för sig vara så att Tomas Tobé inte lyckats fullt ut i rollen som partisekreterare, men det är svårt att bortse ifrån att Moderaternas fria fall i opinionen inleddes efter Anna Kinberg Batras besked att partiet vill bryta dödläget i svensk politik genom att öppna dörren för Sverigedemokraterna. Och att krisen förvärrats med partiledarens motstridiga besked om vad det faktiskt innebär.

De väljare som följt hur hennes sätt att uttrycka sig i frågan över tid har svängt kan knappast tolka det på annat sätt än att hon ändrat sig efterhand. Eller att hon aldrig riktigt visste vad hon egentligen menade. Oklart vilket som är värst.

Denna kommunikationsmiss skulle förstås vara en bagatell för partiet – och partiledaren – om allt var frid och fröjd i övrigt. Men så är det inte.

Samma grundproblem

För parallellt med att, i första hand anonyma, Moderatpolitiker uttrycker sin tveksamhet över Anna Kinberg Batra utmanas Liberalernas ledare Jan Björklund om partiledarposten av Birgitta Ohlsson. Det är lätt att se det som två enskilda ledarstrider, men mycket talar för att grundproblemet är detsamma: Alliansens sönderfall.

I Fredrik Reinfeldts bok Halvvägs framgår ganska väl vilket enormt arbete som låg bakom bildandet av Alliansen och vilka uppoffringar de olika partierna var tvungna att göra för att lyckas. Sedan valet för drygt två och ett halvt år sedan har de fyra partierna delvis dragit iväg åt varsitt håll. De har alla haft sina inre problem att lösa. Samarbetet har kommit i skymundan.

Personkemin betyder mycket

Och partiernas inre liv har också gjort att förutsättningarna för samarbetet förändrats, inte minst för att folk på ledande poster bytts ut. En av nycklarna när Alliansen skapades var den goda personkemin mellan Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson. Det är ytterst tveksamt om Anna Kinberg Batra och Annie Lööf klickar på samma sätt. Eller ens om dagens Centerledare lika självklart accepterar att det är Moderatledaren som är lagledare.

Centern var ju illa ute opinionsmässigt under delar av Alliansens regeringstid. Nu har partiet på ett helt annat sätt hittat en egen position. Varför skulle man frivilligt kasta bort den?

Och vad gäller Liberalerna så är det tydligt att partiet gjort analysen att man måste göra ungefär samma sak: hitta en egen fri roll. Det är just det som gjort att delar av partiet vill se Birgitta Ohlsson som partiledare. De hoppas inte bara att hon ska ge partiet en välbehövlig nytändning, utan också en tydligare profil.

Försöker profilera sig

Mitt i allt detta finns också Kristdemokraterna som ända sedan Ebba Busch Thor tog över efter Göran Hägglund näst intill desperat försökt profilera sig – delvis genom att underminera allianssamarbetet. Glöm inte att det var KD som spräckte Decemberöverenskommelsen och omöjliggjorde den typen av ordnat minoritetsstyre – och därmed bäddat för den röriga situation vi nu bevittnar.

Så: kommer allt falla på plats när Moderaterna byter partisekreterare? Jag är inte säker på det.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.