Det finns kort sagt ett okänt antal människor som verkar utan att synas på Säpo:s radar.
– Det är väldigt svårt att skatta ett mörkertal, det kan kanske vara några hundra personer. Men det påverkar inte radikalt slutsatserna i rapporten, säger Malena Rembe, chefsanalytiker på Säpo:s kontraterroristenhet, till GP.
Det var i vintras som Säpo fick regeringens uppdrag att göra studien och komma med förslag hur radikaliseringen kan motverkas. I går var den klar. Några slutsatser:
• Det finns ett antal nätverk som har en islamistiskt våldsbejakande extremistisk ideologi som ledstjärna. De agerar och propagerar mot till exempel utländska trupper i muslimska länder eller regimer som anses vara korrumperade och inte stå för den rätta tolkningen av Islam.
• Gruppen aktiva i Sverige består av knappt 200 personer, de allra flesta män. Det är personer som, enligt Säpo, deltagit i eller stött våldsbejakande islamistisk extremism under 2009 eller senare och samtidigt varit folkbokförda i Sverige, företrädesvis de tre storstäderna.
– Vi har fått bekräftat att radikaliseringen till stor del handlar om en social process, säger Malena Rembe. Vi bedömer att minst 80 procent av dem känner varandra eller har kontakter med varandra. En del umgås väldigt nära, andra har kanske träffats några gånger fysiskt eller virtuellt. En del samverkar mer professionellt, andra umgås på ett mer privat plan i de här ganska små sociala miljöerna.
Virtuella forum en inkörsport
Det finns också en mindre grupp som radikaliseras utan att tillhöra ett socialtnätverk.
– De umgås inte fysiskt med andra personer, men de har kontakt via olika forum. Virtuella forum ökar i inflytande och är ofta en inkörsport. Särskilt gäller det dem som kanske inte dras in med ideologin som främsta mål utan spänningen och våldet, säger Malena Rembe.
Den stora riskgruppen är de som söker sig till konfliktzoner som Afghanistan, Irak och Somalia och kommer hem.
– Den allvarligast pådrivande faktorn är att antalet som reser, eller vill resa, ökar. Det tycks som om personer som rest blir ännu mer radikaliserade. De hamnar i ännu mer isolerade miljöer där man stärker varandra och stärker tanken.
–De allra flesta får också, bedömer vi, en konkret erfarenhet, en skolning. De vet hur det går till, de får kontaktytor och en större förmåga att radikalisera och rekrytera andra.
Hög snittålder
De som på något sätt är aktiva i Sverige kan ägna sig åt allt från propaganda till just att åka till konflikområden.
– Snittåldern på de verksamma är 36 år, vilket är äldre än man kanske kunde tro. Spannet är också bredare, jag tror det är 50 år mellan den yngsta och den äldsta. Vid annan politiskt motiverad extremism är snittåldern yngre, och de aktiva tycks lämna verksamheten tidigare.
–Det betyder att det är ännu viktigare att förebygga att folk över huvud taget dras in de våldsbejakande extrema islamistiska miljöerna. Det måste ske på ett brett sätt, både nationellt och lokalt, med aktörer från alla möjliga delar av samhället. Ett konstruktivt sätt är att främja alternativ och vi måste acceptera att man måste få ha en plattform där man får uttrycka en del extrema åsikter. Att bejaka våld är aldrig acceptabelt, men det här tycks ju vara personer som är dåligt tränade i att diskutera. De håller sig kvar i en väldigt svartvit, förenklad tolkning.
Förebyggande arbete viktigt
Demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) säger till GP att regeringen har för avsikt att följa upp slutsatserna i rapporten:
– Det förebyggande arbete mot våldsbejakande radikal islamism är betydligt viktigare än det motsvarande för höger- och vänsterextremism, då denna typ av radikalisering har visat sig vara en längre process som är svårare att omvända när den påbörjat.
– Vi måste hålla i minnet att bara för att man har extremistiska åsikter behöver det inte betyda att man begår våldsdåd. Samtidigt kan ett fåtal personer som genomför attentat åstadkomma stor skada. Vi måste ta terrorismen på största allvar, utan att för den sakens skull tumma på demokratin och det öppna samhällets principer.
Birgitta Ohlsson har nyligen besökt Storbritannien och Nederländerna för att se hur de arbetar förebyggande mot extremism.
– På fredag reser jag till Köpenhamn i samma syfte. Gemensamt för dessa länder är att de arbetar strategiskt förebyggande mot våldsbejakande extremism. Jag finner det naturligt att hämta inspiration från andra länder som har erfarenhet av att arbeta strategiskt med dessa frågor.
