Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Drygt 70 år efter kemvapendumpningarna har höljen eroderat och kemikalierna läckt ut i olika utsträckning, vilket kan spåras till fisk och andra vattenlevande organismer. Arkivbild.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Östersjön blir aldrig fritt från kemvapen

De kemiska stridsmedel som dumpades i havet under andra världskriget är fortsatt ett problem för efterkommande generationer. Att bärga samtliga pjäser är omöjligt – praktiskt såväl som ekonomiskt – och forskare arbetar nu med att ta fram ett verktyg för att bestämma i vilka fall det är meningsfullt ta upp gifterna.

Det handlar om hundratusentals ton bomber med senapsgas, arsenik och en mängd andra gifter som samlades in av segrarländerna och dumpades på olika platser i Östersjön och Västerhavet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Vid tidpunkten ansågs det rimligt. Drygt 70 år senare har höljen eroderat och kemikalierna läckt ut i olika utsträckning, vilket kan spåras till fisk och andra vattenlevande organismer.

- Vi kan se småkoncentrationer i fisk, säger Martin Söderström, forskningskoordinator vid kemvapeninstitutet Verifin i Helsingfors.

Nedbrytningsämnena från olika gifter skadar fiskarnas dna och gör dem sjuka, men enligt Martin Söderström är de uppmätta nivåerna i matfisk så låga att de i nuläget inte utgör någon nämnvärd fara för människor.

- Men det kan ändras och man försöker förstå hur detta kan klättra uppåt i näringskedjan.

Hamnat lite varstans

I trakterna utan för Sydnorge och svensk västkust leddes dumpningen i huvudsak av USA, som ofta sänkte hela fartyg fulla med kemvapen. I Östersjön var det Sovjetunionen som, då det inte fanns skepp att avvara, kastade enheterna överbord en i taget – ofta redan innan man hunnit fram till dumpningsplatsen – vilket innebär att behållarna hamnat lite varstans längs med havsbotten.

De senaste 15 åren har de internationella projekten avlöst varandra, i vilka forskare kartlagt spridningen och försökt förstå omfattningen. Inom ramen för det polskbaserade projektet Daimon (Decision Aid for Marine Munitions) arbetar man sedan två år tillbaka med att, utifrån ett svenskt verktyg (Vraka), ta fram en metod för riskanalys som ska ge beslutsfattare underlag att avgöra när det är värt att bärga.

- Det handlar om särskilda fall, till exempel i närheten av bottenarbeten eller i närhet till ekologiskt sårbara områden, säger Jacek Beldowski, projektkoordinator för Diamon.

Dyrt att bärga

På vissa dumpningsplatser, till exempel i Bornholmsdjupet utanför Danmark, ligger behållarna en till två meter ner i dyn och flera bedömare menar att det är bäst att låta kemikalierna ligga kvar.

Att bärga är en avancerad process i flera steg. Kemikalierna tillsammans med sediment ska lastas om i nya behållare och skeppas in till land för att förstöras. I dag finns särskilda anläggningar i Tyskland och Belgien, men frakt av kemvapen omges av tunga restriktioner och därför ser man hellre till mobila destrueringsfaciliteter som kan flyttas närmare hamnområdena.

- Detta är extremt dyrt, säger Jacek Beldowski och tillägger att inget land ensamt kan stå för kostnaderna.

Han påpekar också att ansvarsfrågan är diffus. Dumpningen ägde rum som ett led i Potsdamöverenskommelsen 1945, och flera av dåtidens länder, som Sovjetunionen och Nazityskland, existerar inte längre.

Efter andra världskriget upprättade FN en fond dit enskilda länder kunde ansöka om stöd för minröjning.

- Det pågick under många år. Kanske blir det ett liknande initiativ också i detta, säger han.