Socialsekreteraren: Det finns ett systemfel

Josefine Lindegren jobbar som socialsekreterare. Vi träffas på hennes kontor bredvid en biltvätt nära Frölunda torg. På väggen hänger en affisch där en kvinna visar armmusklerna och säger "We can do it", på bordet ligger pappersnäsdukar.

Hon berättar om när hon började på socialtjänstens vuxenenhet för tre år sedan.

– Jag hade jobbat ett år på ett boende och hade lite koll på målgruppen. Men när jag började här var det överväldigande. Det var så mycket som var nytt och det förväntades att jag skulle gå in på kontoret och sätta igång. Jag blev rädd när telefonen ringde.

På Socialhögskolan lär man sig inte mycket om trilskande datorsystem och fakturor.

– Man sitter med hundra olika arbetsuppgifter. Allt ifrån att kontera fakturor, skriva journaler, hantera personers ångest till tvångsingripanden. Att lära sig det är mastigt.

Hon säger att det blivit bättre. Numera finns introduktionsprogram, både centralt och i stadsdelen. I bästa fall får man gå dessa när man börjar. Även handledning av mer erfarna förste socialsekreterare, har tillkommit sedan hon själv började arbeta.

-Men det haltar ibland. Det är synd, för där har vi en chans att ge de nya en bra start. Det är lätt annars att drunkna av ansvarskänsla.

Josefine Lindegren är skyddsombud. Hon har träffat unga människor som fått högt blodtryck på grund av stress, kollegor som inte längre haft kontroll över sin kropp.

– Det är allt från huvudvärk och spänningar till magproblem och att kroppen bara skakar. Att för hög arbetsbelastning kan utlösa fysiska åkommor. Det tycker jag är läskigt, och fruktansvärt. Det är obegripligt hur någon kan låta det gå så långt.

Vem är någon?

– All arbetsledning, både den närmaste och hela vägen upp till politikerna. De som styr.

Hon berättar att vissa som kommit tillbaka efter några månaders sjukskrivning har mötts av ett fullt postfack och en mejlbox som inte är genomgången.

– Det är bara ett välkommen tillbaka, kör igång. Det finns inga vikarier. Det finns ingen riktig rutin för det. Ibland blir det bra, ibland inte.

Hur är arbetsbelastningen för dig och dina kollegor?

– Det går upp och ner. Just nu har vi extra personal som fått förlängda vikariat. Så situationen är dräglig. Skulle de försvinna balanserar vi på en skör lina.

Vi pratar om rädslan bland socialsekreterare. Enligt facket Vision är den utbredd. Josefine Lindegren tror att många är rädda för att ta hjälp och att säga ifrån.

– Jag tror också att man har upplevelser av att man försökt och då fått repressalier. Då aktar man sig nästa gång och försöker istället kämpa på och lösa det på egen hand.

Josefine Lindegren tycker att det finns ett strukturfel i socialtjänsten.

– Nästan alla andra kan säga: nej tack, vi tar inte emot den här personen. Men socialtjänsten har det yttersta ansvaret. Som handläggare möter jag människor som mår fruktansvärt dåligt och jag måste hitta en lösning. Eller jag? Socialtjänsten ska hitta en lösning. Problemet är att det känns som om jag sitter själv med ärendet. Det måste vara organisationen som bär, inte individen. För där blir det oerhört skört.

Ordet yrkesstolthet är viktigt för Josefine Lindegren.

– Vi kan inte hålla på att göra minsta möjliga. Det är ingen framkomlig väg om man tror på förändring hos människor.

Att socialsekreterare i snitt enbart tillbringar tio procent av arbetstiden med sina klienter tycker hon är absurt.

– När man får sådana siffror blir det så tydligt att något är snett. Jag tror inte att någon utbildar sig till socionom för att sitta och knattra på en dator. Man vill förändra.

Hur långt känns det till politikerna som fattar besluten om era ekonomiska ramar?

– De känns långt bort. Men vi märker en viss förändring hos politiker i individutskottet. De har besökt oss och det är jättevälkommet. Men det är ingen öppen organisation utan man hänvisas till att hålla sig till linjen.

Gunilla Grahn-Hinnfors