Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Emanuel Karlsten

"Smarta personer utanför Stockholm har gett upp"

Varför måste alla som ska synas i tv resa upp till huvudstaden? Jag undrar eftersom jag än en gång sitter på det eländiga tåget från Stockholm. Jag åkte direkt efter barnlämning och stannade i huvudstaden i två timmar innan jag satt på tåget tillbaka. Allt detta för nio minuters samtal i tv. Eller rättare sagt: 2 minuter och 58 sekunder (jag klockade i efterhand).

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Ska det vara såhär om man bor utanför huvudstaden? Att om riks-tv tycker att ens medverkan är viktig, så är det jag som måste lägga en dag på att åka upp för att sätta mig i en soffa med andra?

Det handlar inte om att vara otacksam, jag är både smickrad över frågan och att tv-redaktörer är villiga att betala arvode och resa för min medverkan. Men hur många andra ute i landet lägger en dagsresa för tre minuters tv? Jag gissar att de är få, men för varje “nej” ökar Stockholmscentreringen i våra rikskanaler.

I andra länder är alternativa lösningar självklara. Slå på CNN eller Skynews och du ser ofta program med “talking heads”. Ni vet? Folk som dyker upp i små rutor i teven och är inkopplade från Los angeles, Washington eller Seattle. Programledaren står kvar i studion, men nu ställs alla dess fyra halvkroppsbilder bredvid varandra. De tittar in i kameran, har varsin hörsnäcka och kan nu både diskutera och informera varandra och programledaren. Lösningen är självklar, eftersom kanalerna finns i länder med stora avstånd.

"Titta utanför huvudstaden"

Att då förutsätta att de bästa rösterna skulle åka eller finnas i New York eller London vore huvudlöst. Framför allt skulle varje sådant program tappa sin trovärdighet: Om samma huvudstadspersoner dyker upp varje gång skulle publiken alieneras, kanalen uppfattas introvert och irrelevant.

Är inte det vad som också händer i Sverige? Tittare utanför huvudstaden får allt svårare att känna igen sig i ämnen, men framför allt i de personer som syns i tv.

Det värsta är kanske hur smarta personer utanför Stockholm gett upp. De som slagit sig ned långt utanför storstaden har gjort det med vetskapen om att det är närhet till studio, inte kunskap eller kompetens, som avgör om deras röster hörs eller delas. Så många gånger jag träffar journalister, akademiker och entreprenörer som raljerar och suckar åt att det inte spelar någon roll vad de gör, skriver eller säger - eftersom de inte bor i huvudstaden.

Den här texten är ingen specifik kritik mot något enskilt mediehus, inte heller ett förslag att varje program ska innehålla rutor med "talande huvuden". Det är istället en påminnelse om att bred representation från hela landet handlar mer om kommersiella beslut än fördelningspolitik. En publik som dels blir mer upplyst och dels känner sig mer representerad belönar tv-kanalen med lojalitet.

Hur svårt kan det vara? Hitta ett manér, en metod, en modell som gör att hela Sverige hörs och representeras.

Det skulle alla vinna på.