Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sluta gödsla rasistanklagelser över journalister

Joakim Lamotte om faran med att anklaga journalister för att vara rasister.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

För några veckor sedan ägde en omdebatterad demonstration rum i Göteborg som anklagades för att vara främlingsfientlig. Därför anordnades även en motdemonstration. Nyhetsvärdet var stort och jag åkte dit för att rapportera.
Det första som hände var att en representant för motdemonstranterna kallade mig rasist när jag undrade om jag kunde få prata med henne. Jag frågade vad hon byggde det på varvid hon, med megafonens hjälp, upprepade budskapet. När hon hade lugnat sig frågade jag återigen varför hon tyckte att jag var rasist. Hon kom inte på något exempel på rak arm, men jag bad henne maila mig när hon gjort lite mer research. Nu har en månad gått och jag väntar fortfarande på svar. Men i sociala medier fanns det människor som ville rasiststämpla mig för att jag varit på plats och pratat med folk från båda sidorna.
Tidigare hade jag varit ute en natt och gjort reportage om Soldiers of Odin. Detta fick en känd vänsterdebattör att rasa och hon skrev på Facebook att jag normaliserade rasism och att jag hade vandrat med Soldiers of Odin, trots att jag bara fått träffa dem i några minuter, eftersom de inte ville ha med mig att göra. Samma vänsterdebattör passade i samma inlägg på att ge en känga åt Uppdrags gransknings Janne Josefsson, eftersom han i ett program ställt frågor till en person med främlingsfientliga åsikter, och även åt SVT Opinions programledare Belinda Olsson som skulle göra en sändning om medborgargarden samma kväll. Anklagelsen var normalisering av rasism och nazism. Vad gäller Janne Josefsson så har han till och med blivit anklagad för att vara nazist.
Detta är bara några exempel på hur brunsmetningen av journalister som försöker göra sitt jobb kan se ut. 
Att vara konsekvensneutral journalist kräver stundtals hård hud. Det spelar ingen roll hur ofta man tar ställning för allas lika värde och mot rasism, för så fort något redovisas som inte passar in i vänsterns världsbild klistras epitet på en. Eftersom ingen vettig människa vill bli kallad rasist har det länge funnits viss beröringsskräck för vissa ämnen bland landets journalister.
Jag har personligen suttit på redaktionsmöten på SVT när väl ansedda reportrar argumenterat för att en del uppslag, som till exempel hederskultur, bör undvikas. På senare tid verkar beröringsskräcken minskat något, men ändå fortsätter vissa att gödsla journalistkåren med rasistanklagelser. 
För egen del har jag slutat bry mig, men vet duktiga kollegor som inte pallar trycket. Det mest tragiska i sammanhanget är emellertid den totala blindheten för vilka konsekvenser det får att grundlöst skrika rasist till allt och alla. Nämligen att begreppet urholkas. Kanske kan man kalla det normalisering.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se