Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Sverigedemokraternas partiledare gick till hårt angrepp på MP:s språkrör Per Bolund efter det att han använt ordet ”blåbruna” under SVT:s partiledardebatt på söndagskvällen. Bild: Fredrik Sandberg
Sverigedemokraternas partiledare gick till hårt angrepp på MP:s språkrör Per Bolund efter det att han använt ordet ”blåbruna” under SVT:s partiledardebatt på söndagskvällen. Bild: Fredrik Sandberg

Arne Larsson: SD:s historia en öm punkt när partiet närmar sig makten

"Vem är brun? Kallar du mig för nazist?” skrek Jimmie Åkesson till Per Bolund. Igen och igen.
Uppriktigt upprörd eller bara teater? Svårt att säga, men en sak är klar: det är kring Sverigedemokraterna det händer mest intressanta saker i svensk politik just nu – och partiets historia är fortfarande en öm punkt.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Tjugo minuter in i SVT:s partiledardebatt på söndagskvällen sa det pang. Miljöpartiets Per Bolund mumlade något om ”de blåbruna” och Jimmie Åkesson fattade eld.

”Vem är brun? Vem är brun?” sa han ända till han tröttnade på formuleringen och ändrade till ”Kallar du mig för nazist?”

Per Bolund gjorde några tafatta försök att hänvisa till att ”blåbrun” är ett etablerat begrepp, som enligt språkrådet används om ett samarbete mellan traditionella högerpartier och främlingsfientliga, högerextrema eller högerpopulistiska partier.

Jimmie Åkesson blev inte mycket lugnare för det.

Inte första gången

Det är inte första gången ett språkrör använder beteckningen blåbrun. Märta Stenevi retade nyligen upp Ebba Busch med samma ord. Det är alltså ingen tvekan om att högersidan i svensk politik inte vill att det ska börja användas brett.

Sverigedemokraterna är svensk politiks epicentrum. Planeten allt kretsar kring.

Det är just motståndet mot Sverigedemokraterna som är det enda egentliga sammanbindande kittet för partierna kring Socialdemokraterna. På samma sätt är det tack vare att de öppnat för att samarbeta med SD som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kan drömma om att komma tillbaka till makten.

Och, som alltid, händer det saker kring Sverigedemokraterna.

  • Tidigare på söndagen gjorde M, KD, L och SD ett gemensamt utspel om hur de vill stoppa gängbrottsligheten, på DN-debatt. Där presenterades 20 idéer med den gemensamma nämnaren att de går längre än regeringens förslag. Det handlade bland annat om visitationszoner, vistelseförbud, strängare straff och mer utvisningar. Men framförallt handlade det om att visa att det finns ett färdigt och samspelt regeringsalternativ på högersidan – till skillnad från hur det ser ut på vänstersidan. Att även Liberalerna ingår i den gruppen hade varit en chock för såväl SD som Liberalerna själva för något år sedan, men nu är vi uppenbarligen där.

Distans mellan M och SD

  • Parallellt med det här pågår en katt- och råttalek mellan Moderaterna och Sverigedemokraterna, där det kommer signaler från M om att arbetet med att prata ihop sig med SD inte går så enkelt och smärtfritt som man hade hoppats och trott. Och från SD kommer utspel som visar att man vill hålla en viss distans till Moderaterna i den ekonomiska politiken. Man är oense om sådant som a-kassa och pensioner. Det är en dragkamp där M – och i viss mån KD – vill plocka åt sig så många SD-väljare som möjligt genom att visa att partierna trots allt är ganska lika. Och där SD jobbar med att visa att man inte tänker sälja sig billigt i kommande regeringsförhandlingar, samt att tillfoga Socialdemokraterna mesta möjliga skada på vägen.

Vill inte höra talas om historien

  • Mitt i allt detta är Jimmie Åkessons tonläge mot Per Bolund helt logiskt. SVT:s partiledardebatt. Bästa sändningstid. Massor av tittare och hård bevakning av andra medier. Med tillräckligt hög grad av indignation kan man alldeles säkert övertyga tillräckligt många att språkrörets ordval var över alla gränser, och att SD:s historia nog inte har så himla mycket med partiets nutid att göra. Partiet är närmare maktens finrum än någonsin och att det växt fram ur den rasistiska kamporganisationen Bevara Sverige svenskt är inget man vill att väljarna ska bli påminda om.

Vid sidan av de korta minuterna av dramatik var debatten som TV-sända debatter brukar vara: snygga replikväxlingar med på förhand inövade formuleringar, en snabbkurs till var de olika partierna står i olika frågor för den som tidigare endast ägnat svensk politik ett förstrött intresse. Komplexa frågor avhandlade på halvminuter.

Det var dessutom statsminister Stefan Löfvens sista partiledardebatt. Han tog inte särskilt stor plats och det är uppenbart att vänstersidan i svensk politik befinner sig i ett vakuum i väntan på näste S-ledare.