Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sarah Britz.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sarah Britz: Vågar vi lita på att barnen tas om hand?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Fotbollsklubben Qviding var först ut och förvandlade sina lokaler till ett akutboende. 300 barn väntas komma till Göteborg, 1200 i hela Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De är nu samhällets ansvar.

Samtidigt börjar larmrapporterna komma, om barn som utnyttjas och till och med försvinner. Någras läppar formar ordet människohandel.

För två år sedan pratade jag med Barnombudsmannen om de ensamkommande flyktingbarnen, som då var betydligt färre och jag ställde frågan om de kan bli nästa generation vanvårdade. Han sa ja. Så kan det bli.

Sverige har en mörk historia av socialt omhändertagande. Barn som omhändertogs mellan 1920 och 1980 utnyttjades, vanvårdades och bestraffades hos fosterfamiljer, på uppfostringsanstalter och i barnhem.

Det gick så fel, allt man ville var att bekämpa fattigdom och forma goda samhällsmedborgare. Men Vanvårdsutredningen visade på en omfattande vanvård i samhällets tjänst, en utredning som var så jobbig att utredaren Göran Johansson sa att det var det svåraste han gjort i hela sitt liv. Politikerna lovade de drabbade 250 000 kronor som plåster på såren.

Nu i mitten av september har 4 240 beslut om ersättning klubbats, 2 260 har fått avslag. Ingen fler får söka och antalet beviljade är skamligt lågt. Sverige nekar mångdubbelt fler än andra länder som gått igenom samma process.

Jag har lyssnat på en man som heter Jan. Han bodde i nödbostäderna i Kungsladugård, som kallades Negerbyn, med en mamma som var av resandefolket. När vattnet svämmade in en vinter frös alla tillhörigheter fast och de blev hemlösa. Jan omhändertogs och utsattes för sexuella övergrepp av sin fosterfar.

Vad har detta med dagens situation att göra? Jo, staten ska ta hand om barn igen. I omfattande skara.

Ansvarig är en socialtjänst som under de senaste åren larmat om bristande resurser där barnutredningar ligger på hög. Visst minns vi åttaåriga Yara? Hon som slogs ihjäl med en brödkavel av en släkting, medan anmälan om att hon for illa låg kvarglömd i en fax.

Hon är inte ensam. I våras publicerades en rapport om stora brister inom socialtjänsten. Arbetsbördan är för tung, resurserna får få, personalomsättningen för hög.

Det är denna socialtjänst som nu ska kontrollera alla familjehem och boenden där tusentals ensamkommande placeras. Och ordna deras skolgång.

Idag måste många barn åter lita på att staten och enskilda kommuners kontrollfunktioner fungerar.

Vad har vi lärt av Vanvårdsutredningen? Där läser jag om maktlösa barn som inte blev lyssnade på, som i unga år ställdes utanför samhället, stämplade av fattigdom. Ingen lyssnade, inte ens när de berättade om övergrepp och straffarbete.

Utredningen beskrev en statlig socialtjänst som då inte räckte till. Räcker den till idag? Snälla. Svara ja.

   

Läs också: GP:s nya krönikör - ett välbekant ansikte