Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sarah Britz.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sarah Britz: Trollen hotar fri journalistik

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

43 mejl. I genomsnitt ett var tredje dag. Efter tre stycken visste jag mejlens ungefärliga innehåll eftersom det var samma avsändare varje gång. Långa haranger av hat och fula ord. Ibland osammanhängande, ibland beskrev han mig på ett sätt som inte går att återpublicera i en morgontidning. Det som går att berätta är:

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Pissfitta, du vet varför jag hatar dig. Jag pissar på allt du gör. Blattelover. Du älskar dina negrer som sprider kaos. Ha,ha,ha,ha….

Han skickade falska fotomontage på IS-flaggor som påstods ha hängts upp i svenska matbutiker. En bild på en mördad och lemlästad kvinna.

Han sa att det är sådana som jag som skapar denna verklighet.

I månader höll han på.

Jag skulle ljuga om jag sa att det inte spred ett obehag och tvånget att ta del av mejlens innehåll var större än min självbevarelsedrift.

Jag ville inte, men visst kom han åt mig - även om jag inte är rädd.

Mejlen låg där och väntade.

Jag vet också att det inte handlar om mig, jag är bara en symbol för något han inte klarar av – en kvinna vars jobb går ut på att ha en åsikt.

Egentligen är det inte svårare än så. Det är bara min tur och jag ville ta mitt ansvar eftersom cometotony ville påverka min journalistiska gärning. Det är farligt, han är därför ett demokratiskt problem, inte mitt personliga.

Så jag gick till polisen.

Tänkte att detta kan räknas som ofredande.

Så en förundersökning startades och lades ned. Togs upp igen och lades sedan ned igen.

För bakom en webbmejl kan ingen komma åt dig.

Inte ens cometotony går att avslöja.

Att han ville tysta mig är mycket farligare än mina egna obehagskänslor. Idag har journalister inte bara en tuff arbetssituation i form av dålig lönsamhet hos arbetsgivarna och strukturomvandlingar i branschen. Vi ska hantera trollen också.

Jag har kvinnliga kollegor som har speciella mejlkorgar där de dumpar hatmejlen men aldrig läser dem. Andra som raderar direkt. De flesta har kapitulerat och ser det som en del av jobbet.

En del av jobbet.

Inser vi hur sjukt det är? Att vi har ett rättsystem som inte kan komma åt dem som hotar en fri journalistik, de som försöker komma åt journalister genom att anonymt trolla och försöka skrämma skiten ur kvinnliga reportrar?

43 mejl från samma person under en mycket kort tid. Jag har sparat dem allihop. Vi är många som biter ihop, vänder bort blicken och försöker skaka av oss obehaget.

Vem orkar? Är självcensuren redan ett faktum?

Kalla mig gärna fitta. Men gör något åt det här innan det är försent.