Sarah Britz: Sveriges socialpolitik gjorde sönder barn

Vi får aldrig sluta att lyssna på barnhemsbarnens berättelser. Även när de blivit vuxna. De har betalat det högsta priset och ska ersättas och upprättas, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

För åtta år sedan intervjuade jag en man som inte ville gå ut med sitt namn i GP. Då var han 71 år och klarade inte av att berätta om sina trauman från Vidkärrs barnhem när hans fru satt bredvid.

Så hon fick gå ut ur rummet. Hans röst blev svagare än en viskning. Så ont gjorde det och gång på gång bad jag honom att upprepa sig, då kanske jag skulle kunna förstå?

När han var tretton år skrev en läkare i ett utlåtande att han var debil. Han var tvångsomhändertagen tills han var myndig. Sen skapade han en familj och blev egenföretagare.

ANNONS

LÄS MER:De berättar om barndomens helvete – kräver miljoner av samhället

När Ersättningsnämnden avslutade sitt arbete 2016 hade endast 54 procent av de vanvårdade fått skadeståndet. Proceduren var krävande, dokumentation var ett måste och för att bli trodda skulle de misshandlade och torterade berätta om sina mörkaste hemligheter muntligen inför främlingar. Om misshandel, inlåsningar, kalla duschar, sexuella övergrepp.

Jag vet att många inte orkade. Jag vet att det är många som supit bort sina liv, knarkat sönder sina relationer och för alltid och evigt aldrig litat på en annan människa.

Sverige hade en socialpolitik som gjorde sönder barn.

Barn som hade föräldrar vars fattigdom och ”omoral” inte passade in i det rena samhället som skulle byggas upp. Barn vars föräldrar var resande, barn vars mamma inte var gift. Barn som man ville skilja från sina föräldrar för att fattigdomen och ”omoralen” inte skulle gå i arv.

LÄS MER:De var de utsatta barnen som samhället svek

Pengar är inte allt – men mycket.

För dess värde kan också stavas erkännande och upprättelse.

Nu ser vi kapitel två i boken om Sveriges vanvård av omhändertagna barn som man bokstavligen skulle banka in vett i huvudet på.

Advokaten Monica Crusners firma har tio anställda som jobbar heltid med att förbereda skadeståndsprocesser mot enskilda kommuner, för över 200 klienter.

Det är de som inte fick upprättelse av staten.

ANNONS

Ersättningsnämndens arbete kritiserades hårt. Monica Crusner säger att ”över hälften fick avslag på märkliga grunder”.

Exempelvis: För att få ersättningen skulle vanvården vara av ”allvarlig art”. Att upprepade gånger bli misshandlad av en fostermor ansågs inte vara allvarligt.

250 000 barn var omhändertagna mellan 1920 och 1994.

I Vanvårdsutredningen djupintervjuades 866 personer. Bara drygt hundra av dessa sa att de inte utsatts för fysiskt våld eller sexuella övergrepp.

På Vidkärrs barnhem fanns ett utrymme som kallades slussen. Ett rum med låsta fönster med en stol, ett bord och en säng. Här kunde barn vara inlåsta i en vecka.

Idag är Vidkärr rivet.

Men även det som inte syns lever kvar. I ärren, skammen och skulden. Vi får aldrig sluta att lyssna på barnens berättelser. Även när de blivit vuxna.

De har betalat det högsta priset och ska ersättas och upprättas.

Allt annat är en skam.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS