Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sarah Britz: Jag längtar efter tvivel

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En vill ju vara en bra människa. En sån med sunt förnuft, genomtänkta åsikter och lite vett och etikett till dagsbehov.
Det har gått hyfsat bra, tills nu när min inre kompass snurrar som om jag befann mig i ett magnetiskt fält där nord och syd konstant byter plats.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Folk skriker. Och de vet precis vad de tycker om allt, hela tiden.
Det är svart-vitt, rätt eller fel. Generaliseringarna och förenklingarna haglar.

Det är inte bara lätt att bli desillusionerad, tillståndet kan till och med bli en överlevnadsinstinkt. Fly under ett täcke, till en mjuk kudde, med en bag-in-box och ett samtal som inte får vara mer eggande än det om vädret för huvudet och själen orkar faktiskt inte ta in mer.
Jag vill ju bara ha en åsikt. En sådan där genuin och hållfast som det går att lita på när det blåser upp till storm, när kylan biter och allting flyter.
Veta.
Men det går tamejfan inte. För så fort jag känner mig säker dyker någon tvärsäker upp och ruskar om.
Tonläget blir högre och högre i mitt öra och det blåser igenom hjärnan så att det blir tomt igen.

De är så många, de med starka röster och tvärsäkra åsikter.
De är många de med, de som viskar att de bara ”är lite kritiska” och får det att låta helt ofarligt och vill stå oemotsagda för vi har ju yttrandefrihet.
Som om yttrandefriheten garanterar att man får stå oemotsagd.

Och så har vi dem med näsor små som ärtor, de tänker inte heller längre än de räcker.
Dom ringer och bland annat frågar varför ”tiggare” får sälja Faktum.
”De är människor”, säger jag. ”Människor som behöver en inkomst – precis som du”.
De själva som vill vara oemotsagda skriver mejl med VERSALER.

Jag som alltid varit synnerligen tvärsäker längtar nu efter tvivel. Efter människor som lyssnar utan att döma hunden efter håren, som vågar vara osäkra och stå för det.
Som ställer frågan: Hur tänker du nu? Vad tror du händer?
Personer som därefter är beredda att ta till sig någon annans kunskap. Som inte drivs av att hävda sig själva utan är mer intresserade av att hitta lösningar på de komplicerade och mångfacetterade problem vi brottas med.
(Och kalla det inte utmaningar!)

Jag är sjukt trött på kategoriseringar och fördömanden. Ska vi komma någonstans så måste vi ju lyssna också. Tycka olika men utan att kriga.

Det känns som om syret håller på att ta slut.
Nu när vi behöver det som bäst.

Kämpa, säger jag till mig själv. På Faktum säger vi ”Det ordnar sig”.
Så är det. Men det kräver mognad, mod och en stor dos ödmjukhet.
Har vi det?