Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: Jessica Segerberg

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sarah Britz: "Jag har bantat i 35 år"

Jag har bantat i 35 år.
Mer eller mindre utan framgång. Sedan första sonen såg dagens ljus för 27 år sedan har jag tänkt att det vore inte fel om mina graviditetskilon försvann.
Men det började tidigare än så.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Som liten hjulade jag en hel del. Snurrade runt på händerna med benen i luften. Jag stod på händer så fort jag kom åt, den tiden refererar min mamma tillbaka på som ”det var då du var mer uppochned än vanlig”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I förpuberteten, kanske var jag tolv, så hjulade jag genom vardagsrummet varpå en äldre manlig släkting, som satt i soffan och sippade på sin whiskey, muttrande frågade min mor: ”Har inte flickan lagt på sig?”.

Det stod tydligt och klart för mig att min kropp inte var godkänd.

Jag slutade att hjula.

När jag var arton och vägde 63 kilo ville jag gå ned till 55. Det tyckte jag var lagom till min höjd på 168 centimeter. Jag hade ju en muffinsmage och mina bröst klarade inte penntricket!

Jag har fastat, gått på 5:2, Viktväktarna, Viktklubb, använt diverse appar, skrivit mat-dagbok, läst näringslära och sparat urvuxna kläder i svarta sopsäckar i förrådet ”för nästa sommar ska jag minsann komma i de dyra shortsen”.

Alltid sen, aldrig nu.

Oavsett vad jag vägt har jag alltid känt mig tjock.

Det är en insikt fylld med sorg. Hur mycket tid har jag inte lagt ned på dessa tankar, all kontroll, alla nej istället för ja, all känsla av misslyckande, all ångest över en fullt fungerande hydda. Min kropp som burit och ammat barn, sprungit halvmaror och som cyklar cykelvasor.

Men framför allt: Den bär mig varje dag. Den sviker mycket sällan. Den bråkar väldigt lite och är i stort sett med på allt jag hittar på.

Lite tacksamhet istället för avsky vore på sin plats.

Instagram har förändrat mig. Nej, jag har inte gått ned i vikt, jag har upptäckt kroppspositivism.

Utan kvinnor som tagit steget ur skämsgarderoben, studsat upp ur vassen där tjocka flickor gömt sig, som tar skit från idioter som skriker OHÄLSOSAMT och ÄCKLIGT, kvinnor som dansar, hoppar och springer vidare i livet så hade jag, min vårvana trogen, börjat räkna points igen.

För femtielfte gången.

Jag är 53 år och tänker sluta att banta.

Försöka åtminstone. Förändring betyder ju mer än att bara tänka. Det innefattar även ett ändrat beteende.

Så jag ska sluta försöka att gå ned i vikt. Istället ska jag stå mer på händer. Och hjula.

Det kan jag fortfarande.