Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sarah Britz: Jag går inte på fest om man ska lägga mobilen i hallen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Hör och häpna. Barnen hade datortid. Kontrollerade timmar mellan 13.00 och 15.00 då det spelades spel. Sedan var det slut och de skulle LEKA.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Jag kommer också ihåg debattens höga vågor kring hur denna datortid skulle regleras, de uppslitande grälen och om hur vi föräldrar stod med huvudena tätt ihop och gjorde gemensamma överenskommelser. Sa att alla kompisar hade SAMMA REGLER.

Två timmar fick de. Själv har jag idag eoner av tid och då pratar vi bara om de stunder jag ägnar en av de elektroniska älsklingarna: telefonen.

Tack och lov är mina söner inte pappor till sin mamma än, för då hade de fått ett fullständigt bryt. Och jag med.

Jag är inte bara datorberoende utan också en person som blir förvirrad om jag går på toaletten utan att ha möjligheten att checka av om det hänt något i långtbortistan samtidigt.

Och nej, jag tänker inte gå på en fest där jag måste lägga telefonen i en burk i hallen. Denna horribla nymodighet, som hyllas i sociala medier, antyder att man tydligen är mer närvarande på kalaset om telefonen ligger i en skål.

Vad då? Är det dresscode naken? Tänk om det händer något som jag inte får reda på direkt?

Den fullständiga uppkopplingsmanin som jag bär på är inte unik. Och ibland tänker jag på att göra något åt den. Ungefär som när jag tänker på att jag ska gå ned tio kilo i vikt, bli superstrukturerad, alltid klara av att memorera namnen på de personer jag möter och aldrig mer fråga kvinnan som är rund om magen om hon händelsevis väntar en liten.

Slutsats: det kommer inte att hända.

Ändå skaver det naturligtvis lite. För visst det är kul att kokettera, mindre roligt att ha ont i nacken och svårt att sova när det plingar från telefonen om natten och för tidigt på morgonen. När de förprogrammerade mejlen börjar trilla in och jobbhjärnan automatiskt drar igång. Det börjar surra i huvudet; bör jag kolla, är det viktigt, vad är det som har hänt? Det är om natten, när stressen växer, som jag längtar efter ett gammeldags tick-tack-tick-tack. Några visare, de behöver inte ens vara självlysande, och med en ringsignal, som glatt får mig att studsa upp (nej, nu överdrev jag igen – det räcker med att jag vaknar).

Jag önskar mig en väckarklocka i julklapp.

Vi börjar där. Smartfånen får sova i soffan där den kan plinga och grymta som den vill. Jag behöver min nattsömn. Om inte annat för att orka sitta framför datorn, massera nacken, orka träna, skriva allt möjligt, svara på alla mejl och klura ut lösningar på allsköns problem. Att leva livet framför och med datorn, som jag faktiskt älskar. Vi är ju kompisar och vi delar så mycket ihop. Både vänner och fiender.