Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sarah Britz.

Sarah Britz: 90-talisterna är vuxna. Hur gick det till?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Tavlan med kvinnans olika åldrar visar att vi peakar vid femtio, om man nu tycker att det är livets höjdpunkt att få barnbarn. "Vid femtio hon som mormor ser på dottersonen kärligt ner." 1906 var det i alla fall så.

Därefter går det bara utför, om man ska tro målningen.

"Vid sextio, ännu glad och trägen hon skrider nedför lefnadsvägen." Inte mycket mer att bry sig om än att få fler barnbarn och barnbarnsbarn och därefter dö säll.

Det talas om fördomar mot äldre. Att de som har några år på nacken inte är att räkna med på arbetsmarknaden, framför allt ska det gälla kvinnor. Alltså, en sån som jag. Men mina fördomar riktar sig mot de yngre.

Jag har väldigt svårt att förstå att läkaren på vårdcentralen kan ha varit sonens bäste kompis på förskolan. Att de tillsammans svingat hemsnickrade svärd iklädda Star wars-utstyrsel i skogen, övertrasserat datortiden och snott glass ur frysen. Eller att polisen med pistol och batong, innehavare av våldsmonopolet i samhället, inte var påtänkt när Springsteen rockade loss på Ullevi 1985.

90-talisterna är vuxna. Hur gick det till? De är ju så unga – klarar de verkligen av att ta ett samhälleligt ansvar?

Jag har ju knappt hunnit med att växa till mig och har precis förstått Håkan Hellströms storhet. Vi krockar liksom på Ullevis innerplan. I likadana kläder.

De tar plats och glider in i min verklighet. Med sina framtidsplaner, sin kompetens och vuxenoro då jag vid samma ålder tänkte på samma sak som jag gör idag: vad ska jag göra när jag blir stor? Idag julpyntar de då jag vid samma ålder inte hade någon fast bostad och har parmiddagar då jag inte kunde koka ett ägg.

Nu skriver de ut piller till mig, stoppar bilen och ber mig blåsa och skriver debattartiklar med ett aldrig sinande självförtroende.

Så. Vad säger det om mig?

Det gamla vanliga naturligtvis. Att tiden bara går och går och att den går fortare och fortare och att det bara är att acceptera och att det bara är att leva i nuet och att vi ska göra framrutan större än backspegeln och allt det där.

Man vet. Väl.

Trots det så är det genant att prata vallningar och övergångsbesvär med en läkare som kunde vara ens dotter eller son. Där sitter fördomarna och genansen djupt och går inte att fly ifrån.

Så det är bara att hoppa upp i gynstolen och inse att stafettpinnen måste lämnas över.