Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sara Kadefors.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: Måsarna lärde mig vad rädsla kan vara

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det enda jag oroar mig för i mitt lobotomerade tillstånd under ett par sommarveckor är hur jag ska lyckas byta ut min sex år gamla profilbild på Facebook utan att någon ska märka det. Jag vill inte höra att jag är ett snyggo, jag vill bara byta ut ett dåligt foto. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Sedan kommer måsarna. De är då jag inser vad det innebär att oroa sig på riktigt. Det är då jag inser hur det känns att vara rädd för att bli beskjuten när man går ut, att springa hukande ner för gatan för att köpa mjölk och inte veta om man ska komma tillbaka till frukostbordet.

En patetisk, men fullt rimlig jämförelse i denna min äckelprivilegierade värld.

Redan när jag vaknar vet jag vad jag har att vänta. Så fort jag kliver ut kommer de överbeskyddande måsföräldrarna att attackera med sina tjugo kompisar.

Jag har anat några duniga bollar uppe på taket. De är knappast flygfärdiga, ”åtminstone inte på ett par veckor”, enligt en granne. Ett par veckor!

Det är trettio grader varmt ute. Jag måste klippa gräset, rensa ogräs, sitta i solen och få den där ”färgen” man ska ha. Jag ser framför mig slantarna jag årligen betalar för sommarhuset glida ner i måsens kritvita fjäderskrud innan han gör en loj sväng ut mot havet. Det är inte okej.

Jag öppnar altandörren och tar ett morskt steg ut på gräsmattan. Ett tiotal dyker omedelbart upp som från ingenstans, störtdyker skränande från himlen och touchar mitt huvud med klorna. Splash! Något varmt och vått sipprar ner för armarna. Hela jag är täckt av måsbajs.

Gråtfärdig skyndar jag tillbaka in, ikläder mig galonkläder och cykelhjälm, beväpnar mig med en kratta. Ut igen. Grannen kommer förbi och får ett skrattanfall. Jag skrattar inte. De är runt mig, överallt. Jag viftar i blindo. Tryckande vid köksfönstret en stund senare tänker jag på människor som på sina boenden utsätts för attacker av hotfulla alkohol- och adrenalinstinna människor med stenar i händerna.

Vad vet jag om rädsla? 

Ingenting. Ändå står jag här och skakar.

Mitt i paniken föds något annat, en instinktiv känsla av att ingen ska få komma här och komma. Inte ens en måsjävel. This is my property, god damn it.

Saker händer denna eftermiddag under en av sommarens finaste dagar som man inte talar med barn om, saker som man inte trodde sig vara kapabel till. Några ingredienser i dramat: en granne, tre måsungar och en golvmopp.

Utan att säga för mycket kan jag meddela att gräset klipptes samma kväll, ackompanjerat av lite fridfullt fågelkvitter. Jag hade vunnit. Ändå kändes det inget vidare. Även de mest bestialiska förövare bär på sina krigsminnen.

TUMMEN UPP

Ett helt år kvar tills jag slipper höra människor på allvar diskutera vad som är bäst, Lotta på Liseberg eller Allsång på Skansen.

TUMMEN NER

De där låtarna på radion som dyker upp sommartid och river sönder själen på en.

Sara Kadefors skriver böcker för barn, unga och vuxna. Ibland får hon till ett film- eller tv-manus som funkar eller regisserar t ex för radio.