Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

- Det spankulerar omkring en hel del stolpskott med fin examen, som aldrig kommer att kunna göra något vettigt på jobbet.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Sara Kadefors: Föga rättvisa i utbildningen

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En rektor jag träffar berättar att det är roligare att sätta betyg i dag när alla i klassen kan få ett A. Betydligt värre var det förr när man bara fick dela ut ett visst antal femmor i klassen. Hon berättar hur hon omedvetet tappade intresset för att motivera de sämre eleverna eftersom de behövdes för att andra skulle kunna få sitt rättmätiga betyg.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nu skulle man alltså kunna tro att skolan har blivit mer rättvis, men även den som bara orkar öppna ögonen halvvägs vet att det är precis tvärtom. Att den nya valfriheten inte gjort skolan mindre segregerad vet vi från forskningen. Och hur jämlikt har det blivit på betygsfronten? Det räcker att existera i sin vardag för att man ska fatta att något är konstigt.

En mig närstående ungdom kommer till exempel hem och berättar att folk slutar i klassen eftersom det är för svårt att få bra betyg i deras gymnasieskola. Kompisarna ska i stället börja på en friskola, där ”alla vet” att man inte behöver jobba lika hårt. (Ja, även kommunala skolor kan vara kassa, jag undanber mig påhopp …) Eleverna slutar följaktligen och det de förväntar sig sker: oförändrad arbetsinsats ger exempelvis ett C i stället för ett E, vilket i förlängningen innebär att de har större chans än de som blev kvar att komma in på en utbildning.

På en fest träffar jag en universitetslärare som klagar på att hennes studenter inte kan skriva, att de hela tiden frågar vad som kommer på provet och att de inte vet vad ett referat är. De utländska studenterna är de enda som håller någon slags nivå.

I affären börjar jag prata med en bekant som arbetar på en av Sveriges mest prestigeladdade utbildningar dit bara ett fåtal kan drömma om att få tillträde. Han säger att ett allt större antal elever överhuvudtaget inte kan ta till sig utbildningen då de har fått toppbetyg från ”knasskolor” han aldrig hört talas om. Mannen gläds över att just de kan underkänna eleverna utan att förlora sina anslag – vilket inte är fallet på andra utbildningar. Där är man nämligen beroende av pengarna som varje godkänd elev ger. Man behöver inte vara överbegåvad för att inse att det spankulerar omkring en hel del stolpskott med fin examen, som aldrig kommer att kunna göra något vettigt på jobbet. Vad det skulle kunna leda till vill vi inte tänka på.

I en debattartikel av en professor i företagsekonomi (Mikael Holmqvist, DN 5/11) läser jag att föräldrarna i Djursholmsskolor gärna fixar en dyslexidiagnos på sina lågpresterande barn så att de får fördelar i jämförelse med andra elever: förlängd provtid och möjlighet till att göra prov muntligt. Att det så totalt saknas rättvisa när det gäller något så livsavgörande som utbildning gör mig så upprörd att glasögonen immar igen.

Tummen upp

Lycka är att ha varit på sitt sista föräldramöte i livet.

Tummen ner

Orka julegran och juleljus en gång till.